Hoppas jag. Väldigt praktiskt i alla fall med material som inte kräver en hel snickarverkstad.

Både Malin och Åke säger att det funkar att ställa ramarna 90 grader mot flustret. Det kan till och med vara bättre – och det går att övervintra. Vilket känns tryggt, de vet vad de gör.

Så nu kör jag. Årets nya kupfärg blev lite mera – ja, vad säger man – än jag tänkt mig. Men den döljer å andra sidan andra små skavanker. Den får heta lejongul, det låter ädelt.

Nu är det bara att räkna ner. Och det är lite frestande om nya drottningar tittar fram och kan parningsflyga lagom till prinsessbröllopet. Tokigt men lite kul.

Och då är det är riktigt bråttom. 16 dagar inalles tar produktionen. Ta bort tre då ynglet bara är ägg och kanske en dag till, ifall biodlaren är lite seg.

Den 7 juni måste alltså de nyfödda larvas om för att hinna krypa ut 19 juni. Och någon vecka tidigare ändå om de ska hinna parningsflyga samtidigt som Vickan och Daniel hoppar i halmen.

Det är mycket nu.

Det var samling vid pumpen i eftermiddags.

Bokstavligen.

Mer än ett dussin små bin parkerade sig av någon anledning vid en liten björk som bor i en konservburk vid trädgårdskranen. Och de kommunicerade livligt, i all tysthet.

Jag fattade ingenting förrän jag insåg att det låg en liten bit vax intill. Från stora skurardagen.

Luktsinnet sitter i antennterna, som är klädda med känselhår och tusentals små sensorer. De där små spröten registrerar doft, smak, temperatur och relativ fuktighet med stor exakthet.

SMHI ligger i lä, helt klart.

Blommande äppelträd är bland det vackraste som finns.

Men det är bara 10 grader ute just nu, råkallt och blåsigt, även om solen tittar fram ibland. Bina flyger tappert, men en kvick rödhake ligger i bakhåll och överfaller när de flyger in mot flustret ensamma.

Nån fjärde låda blir det i alla fall inte på en stund.

Snälla rara vädergudar, kan vi få hit lite mer av den där ryssvärmen..?

Myrorna här i byn må ha besökt någon av bastuklubbarna i Fjollträsk, för de tar sig obehindrat upp för pallbenen trots en massa vaselin. I en kupa satt till och med en hästmyra.

Så nu är det fullt krig.

Hästmyrorna har fått en skål med Fun light rakt utanför dörren. Den där saften som knockar myrornas nervsystem alltså. Plus att jag tagit fram grova artilleriet ur skåpet. Myrpulver, med två avsvimmade kryp på etiketten.

Bina verkar inte bry sig alls. Och de rör sig inte nere vid benen på marken. Men jag funderar på att sätta någon sorts små kjolar på benen också, för säkerhets skull. Myror och bin är ju rätt lika.

Annars verkar det funka. Kuporna hade myrfritt efter en timme och har hållit sig så sedan dess.

Små myror, jag ber om ursäkt men ni är portade från bigården.

Det var lite pillrigt. Men nu har jag tillskapat en avläggarkupa. Skiva i mitten, fem ramar på varje sida och tätat med utrangerade rosa sittunderlag som det står Sportbladet på. Perfekt material.

Jag var lite frestad att göra tre kupéer. Men då kan man inte övervintra något, det blir för smått. Det är nog bättre att dela fler lådor. De kan ju stå på varann om det kniper, och dela på värmen.

Frågan är bara om ramarna kan hänga med kortsidan ut mot det gemensamma flustret, eller om det går åt pipsvängen då. Jag såg den varianten på en trågkupa från Småland och det funkade bra. Och det vore enklast, då slipper jag ändra något permanent, bara ha ”staket” mellan grannarna.

Å andra sidan kanske det är som att svära i kyrkan. Biodlarkyrkan.

Om det finns någon som vet – berätta. Jag har inte hittat något i litteraturen.

Det är rena körslaget i fårhagen. Små späda röster blandas med mogna alt-damer och en gammeltant leder allsången.

De fattar också att man måste vända bästa sidan till.

Nästan alla, alltså.

— Du, nu är den där biodlaren här igen. Och hon tar bilder. Kamma er tjejer, vi ska vara med på bloggen!

Det finns maskrosor och maskrosor.

Och som biodlare ställs man inför val som man inte trodde fanns.

Som att klippa gräsmattan, till exempel.

Eller låta bli.

Klipper jag så försvinner enorma mängder smaskiga maskrosor från binas meny. Maskrosen är stapelvara både för honungsbina och de små solitärbina.

Klipper jag inte så är faktum att det gröna sprutar ur marken med en hastighet av 10-15 centimeter i veckan nu. Och en förvuxen gräsmatta ser inte ut som en vacker sommaräng – tro mig.

Jag klipper nog till i alla fall. Och så får bina flyga till grannens.

Igår lekte jag Robin Hood igen, som Malin skrev. Jag tog från de rika och gav till de fattiga än en gång.

Gör-Anns etta har fem ramar proppfulla av bin nu, Aretha i fyran har sex. Och nu klarar de sig själva.

Men jag skulle verkligen vilja byta ut drottningarna.

Här ska Gullans döttrar nog få ta över. Och ju förr desto bättre.

Det mesta i inlägget var skräp, men jag sparade pollenklumparna.

Som kallas bi-bröd, består av blomprotein och är svindyrt att köpa. Gult är nog maskros, det gröna är säkert lönn. Sedan blir det knepigare, men jag gissar att sälg och vinbär finns med. Kanske också vitsippa, som är ljust gröngult.

Det handblåsta gamla snapsglaset hade nån tok förresten kastat i grovsoporna. Så nu bor det hos mig.

Folk är inte kloka.

Skål!