De nya drottningarna har återuppstått från de döda.

När solen lugnat sig och termometern sjunkit så tog jag ett varv till i kuporna för att överväga hur jag skulle tackla det lite jobbiga läget. Vilka som skulle slås ihop och vilka som kunde avvara några späda yngel. Och kanske se varför det gått som det gått.

Och såg en blå prick. Och en till. Och en till. Och svärmcellerna var som bortblåsta.

Nykomlingarna må ha gått ut rätt nyss och inte hunnit riva allt när jag kollade förut. Och de är väldigt bra på att gömma sig.

Nu ska jag dra korken ur en iskall flaska rosébubbel, spetsa med några smultron, sätta tänderna i de första mogna jordgubbarna och fira det tusenåriga biet.

Att jag hux flux har nio bikupor som växer och minst ett samhälle som kan komma att behöva delas igen får jag ta i morgon.

Det är ju trots allt ett trevligt problem.

Skål!