Det gick utmärkt att slå ihop de snälla små bina i fd Grupp Blå från hallonlandet med de småilskna illbattingarna i avläggare fem. En kupa är kvar i hallonlandet, så vilsna dragbin har nånstans att ta vägen. Och i nya kupan är allt fridfullt.

31:an fick tillbringa natten i buren, men alla har varit snälla och hon mådde utmärkt i förmiddags. Henrietta låter visserligen som ett höns, men det är enkelt att komma ihåg och roligare än nummer 31. Henrietta får det bli, ny regent i Femman.

Jag övade vingklippning och märkning på den ungdrottning som aldrig fick till det. Inte så svårt, bara man håller försiktigt i mellankroppen.

Sen åkte hon in i frysen i sin bur och somnade stilla.

Synd, hon var förrädiskt stor och fin.

Äntligen har jag fått fatt på ungdrottningen i femman. Hon har inte lagt ett ägg trots nästan tre veckor i högsommarväder. Något är helt klart fel, som jag misstänkte. Dessutom är bina i hennes låda otroligt nervösa och på hugget och gillar absolut inte läget.

Så jag tog den nya fina 31:an, satte henne i buren för säkerhets skull, och slog ihop.

Illbattingarna fick en hel del rispade kakor att laga, som terapi mot ilska. Och stod viselösa i nån timme.

Det har inte kastats ut några döda bin ännu, så det verkar som det funkar.

Om det är lugnt i kupan i morgon så tar jag bort buren.

Bofinken Knut har tagit sig ut i världen. Tidigt i morse lyckades hans mor övertala honom att våga språnget. Han flög rätt uselt, men lyckas ända hoppa och flaxa iväg bort mot fårhagen, med modern ivrigt coachande.

Jag har också lyckats hitta nästa rulle kaktråd. Den fanns inte alls där den borde varit, vilket orsakade en mycket tidsödande jakt. I detta nu finns 22 tomma ramar och vax till 18. Ytterligare två lådor alltså, om jag trixar lite.

Snälla små bin, kan ni vara vänliga och täcka honungen så jag kan slunga lite? Annars räcker inte lådorna.

Ungdrottningen i Sexan är sin mors avbild. Mörk och stor och lugn och fin. Och äggläggande. Fyra ramar täckt yngel och mer på gång. Så det blev en tredje låda idag. Samt en blå prick på ryggskölden och namnet Bigitta.

Annars är det är superdrag och honung överallt. De hårt brandskattade bastarderna har blivit lata och skyfflar hellre in honung i yngelrummet än bygger ut nya ramar. Gullan har fått problem att hitta nånstans att göra av ynglen, vilket gjort bastarderna svärmsugna igen, tre avläggare till trots.

Bara att ösa in en tomlåda till. Samma sak hos Ettan, och Åttan.

Hej å hå.

Tur att jag handlade på mig lådor och ramar och vax och tråd tidigt i våras, för nu går det undan.

Knut tittar ut.

Bofinkens unge blev utsparkad ur boet i förtid, göken är rätt aktiv här. Och den svarta lagårdskatten har redan lyckats nacka en tornseglarunge, så jag bestämde mig för att rädda dunbollen Knut. Han fick några nyfångade mygg och en drönarlarv och såg ut som han tyckte att jag inte var riktigt klok. Sedan bajsade han i min hand för att understryka.

Nu hänger Knut inbäddad i en korg i eken, i ett bo av frotté och med takskydd. Han piper energiskt och moder bofink sitter i buskarna och väntar på att jag ska ge mig iväg, så hon kan ge knytet lite riktig mat.

De nya drottningarna har återuppstått från de döda.

När solen lugnat sig och termometern sjunkit så tog jag ett varv till i kuporna för att överväga hur jag skulle tackla det lite jobbiga läget. Vilka som skulle slås ihop och vilka som kunde avvara några späda yngel. Och kanske se varför det gått som det gått.

Och såg en blå prick. Och en till. Och en till. Och svärmcellerna var som bortblåsta.

Nykomlingarna må ha gått ut rätt nyss och inte hunnit riva allt när jag kollade förut. Och de är väldigt bra på att gömma sig.

Nu ska jag dra korken ur en iskall flaska rosébubbel, spetsa med några smultron, sätta tänderna i de första mogna jordgubbarna och fira det tusenåriga biet.

Att jag hux flux har nio bikupor som växer och minst ett samhälle som kan komma att behöva delas igen får jag ta i morgon.

Det är ju trots allt ett trevligt problem.

Skål!

Det gick både bra och mindre bra med nya drottningarna.

Egentligen gick det rätt illa, eftersom bara en finns kvar av fyra tillsatta. 29:an, som är ytterst blyg och absolut inte ville bli fotograferad. Hon går i Blixtens gamla kupa och har börjat lägga ägg. En ny anmoder alltså. Hoppas jag. Hon var i alla fall störst och finast av gänget som kom i posten, så det kunde varit värre.

Jag rispade kakor och tog noga bort alla svärmceller och lät dem vänta och bli lite oroliga. Förgäves. Tre av de nya drottningarna är spårlöst försvunna, ersatta av svärmceller. Bina gör alltså som bina vill.

Nu blir det för biodlaren att tänka till.

Drottning Gör-Ann fick i alla fall en egen reservkupa och slapp hamna i frysen, hon får återta Ettan. Och två avläggare har fått ägg. Det tar sig ändå, trots allt. Jag får fila på snabbkokaren så länge.

Antalet biodlare har minskat från 20.000 till under 10.000, skrev nån på Kullabygdens biodlares hemsida för 17 timmar sedan.

Undrar om siffran kommer från den samlade informationen från 21 länsstyrelsers register över bi-ägare, eller om det är SBR:s medlemsstatistik man tittat på.

Lavendern slår snart ut och det hörs ett fridfullt och lovande surr i hallonlandet. Sjuan fick en av de nya drottningarna och det verkar ha gått bra.

En dag till, sedan ska jag kolla om burarna är tomma.