Bitömmaren fick ner alla blå elakingar på en låda över natten.

Nu står hela gänget på Kajsas kupa, med tidningspapper mellan. Fyra blad UNT (kulturbilagan…) under och en halvfull foderballong ovanpå. Borde funka och ta lagom lång tid att gnaga sönder. Det raspar redan energiskt från kupan.

Elaka drottningen får bo i en burk i köket tills vidare, utifall att. För biodlaren är det hög tid att börja kånka hem billigt socker, nästa helg blir det nog slutskattning och den obligatoriska varroakollen. Jag har inte sett ett enda kvalster i inläggen hittills, men de gömmer sig garanterat i hörnen. Vidriga kryp.

– Finns det någon som kan bjuda på lite frukost..?

Nu föds bina som förhoppningsvis överlever vintern. De tar sig ut själva, får en slev honung, putsar pälsen och börjar sedan jobba direkt.

Alla samhällena har bra med yngel. Elakingarna i gamla Grupp Blå också.

Jag adopterar nog bort dom till Kajsa, så får hon fin hjälp att hålla värmen i vinter.

Konsekvenserna av sticket är på rask retur. Efter två dagar med alsolsprit i vått omslag på näsroten ser jag snart normal ut. Bortsett från det uppenbara, vill säga.

Det som inte tar livet av mig gör mig starkare. Hoppas jag.

Henriettas flygande hunner är ilskna men också lättlurade.

Det räcker med en kaktång för att man ska slippa bli stucken i händerna. De ger sig på tången istället, men surrar ändå irriterat runt ansiktet.

Fast min sherriff-overall rår ni inte på. Elaka små giftsprutor.

Henrietta.

Gör elaka bin.

Man får vara glad över det lilla. Nyss kom följande lilla mejl från Tyskland:

Mina gummifußßingar och abfüllbehälter med schlossen-mojänger i rostfritt är äntligen på väg.

Bisticket, dag 2.

Det är som en botox-behandling från helvetet. Alla rynkor är borta alltså, men till vilket pris…

Ögonlocken har blivit två välpumpade korvar. Näsroten dubbelt så bred som vanligt. Romersk profil är det vänligaste man kan säga, men skelögd gris är nog mer korrekt. Som en pugilist efter en rejäl holmgång. Och mitt i eländet lyser det retfulla lilla bisticket. 

Det gör inte ont alls. Men vackert är det inte.

– Eftersom du inte är allergisk så finns det inte mycket att göra. Det brukar ta 2-3 dagar innan svullnaden går ner, prova att lägga något kallt på, sa en vänlig sjuksköterska på sjukvårdsupplysningen.

Frågan är nog inte om utan mest vilka vildbin som parat sig med Henrietta och Bettan innan de hamnade hos mig. Hur som helst ska det arvet utrotas.

Två av de nya köpta drottningarna gör bin som är hår av hin.

Ett flög rakt på mig idag när jag klippte gräset vid kuporna och stack mig direkt mellan ögonen, utan en sekunds tvekan. Det svullnade upp och nu ser jag ut som en näsapa. ☞

Bettan och Henrietta, ni kommer inte att bli gamla.

Lookalike.

Små burkarna, små burkarna är lustiga att se!

Ej öron, ej öron, ej svansar hava de!

…eller larver… tack och lov…

70 procent av människornas och svampdjurens gener är identiska, visar en DNA-kartläggning. Detta trots att svampdjuren saknar både hjärna, muskler och mage.

Jag tycker mig ha anat sambandet en längre tid.

No brain, no pain. Ingen säger det bättre än Berglins. Världsklass.

Dragbina har jobbat hårt i sommar och nu börjar de se slitna ut. Vingarna är fransiga, pälsen nött och de tacklar långsamt av.  De äldsta kommer att störta snart, på väg hem med nektar för sista gången. Eller bara sätta sig ner och dö på en lugn plats.

Ett enda kilo honung kräver cirka 70.000 blombesök.

Det är som att springa till jobbet och hem 191 gånger varje dag, sju dagar i veckan, under ett helt år.

Fast bina gör det på några korta, intensiva sommarveckor och mångdubblar turerna.

Honungsbin har levt jämte människor i minst tiotusen år och bygger sina samhällen likadant nu som då. Och vilken 1800-talsbiodlare som helst skulle kunna kliva rakt in i min bigård, känna igen det mesta i kuporna – och börja jobba direkt.

Det känns rätt fint.