I kväll skedde det. Pippis lilla skara har flyttat ihop med battingarna och gnager sig nedåt i natt, genom tidningspappret.  Pippi själv är på väg till evigheten, instoppad i frysen.

Eftersom jag har lite dåligt samvete tänkte jag ge Pippi lite honung innan det var dags för själva hädanfärden.

Självklart smet hon och flög några varv i köket innan hon slog sig ner i fönstret, längtansfullt. Så jag serverade honungen där, på en fossil från Gotland.

Hon var i alla fall proppmätt och nöjd när det var dags.

Bastardernas vinterbin på gång.

Nu kan jag bocka av ettan, tvåan och trean som viseriktiga, fulla av bin, yngel, pollen och redo för slutskattning. Bianca, Silvia (fd 29, hennes nummer sitter kvar) och Gullan regerar storstilat. Sen kom regnet och stoppade vidare inspektion. Och bina stannar hemma, vårdar sina små och äter honung. Ungefär som folk i allmänhet.

Bastarderna har hämtat sig fint efter mitt omfattande yngelrövande. Och Gullan förnekar sig inte – just nu fyra ramar täckt bombmatta och minst ett halvdussin till är pepprade med ägg, yngel och larver. Blir nog fina vinterbin i år också.

Hoppas verkligen att hon klarar sig till nästa säsong, så jag kan göra lite mer rätt och fixa fler drottningar i rätt tid. Snabbkokaren är klar och det kliar redan i fingrarna.

Bina bär hem ett nytt intressant pollen. Nästan självlysande orange, en fantastisk färg. Jag tror att det är kungsljus. Ståndarna är klädda med lång och tät päls av encelliga hår, som innehåller socker och annat godis som lockar insekter. Dessutom är de lysande orange, jämfört med blomman som är klargul. Ingen vidare nektar, men tvåstjärnigt pollen, står det i boken.

– Har du hört att biodlaren skaffat en grej som ska lura oss att vara snälla?

Det har blivit dags att ta fram pusten. Tveklöst bästa sättet att slippa bikross. Och jag skulle ha köpt den största, inte en liten och nätt. Lärpeng.

32:an Bianca, som försvann och sedan återuppstod, är borta igen. Alternativt så har nummerplåten ramlat av, för den jättestora drottning som går hos battingarna i ettan ser inte precis ut som en nykläckt ungdrottning.

Stor och pampig är hon och rör sig majestätiskt. Det finns massor av täckt yngel och larver och ägg. Och för första gången försökte battingarna inte sticka mig alls. Äntligen.

Det blir ingen reda med lilla Pippi. Hon får nog kila vidare när jag bestämt mig för vilket samhälle jag ska slå ihop nian med, för i detta uschliga väder blir inga yngel gjorda.

Dessutom måste jag nog banta hela bigården inför vintern. Övervintra åtta samhällen betyder 160 kilo strösocker, som ska röras till 60-procentig ljummen lösning i stora syltgrytan, bäras ut i bigården och sedan hällas i foderlådorna i en jämn ström. Helst utan att spilla.

Lägger man sockerpaketen på hög blir berget i köket mer än två meter högt.

Jag börjar känna behovet av en gammal rostfri mjölktank, inte bara till honung.