Hösten är här och en obehaglig småsnuva svider i näsan.

Godaste kuren hittills är att ljumma honung försiktigt, så den blir flytande igen, och röra ner vanlig kakao. Blaffa på bara.

Några skedar av denna blandning till varm mjölk är skamlöst läckert. Blandningen blir stenhård när honungen kanderar, men då kan man karva ut små läckra godiskulor. Och doppa i vit choklad. Eller mörk. Eller rulla i kakao. Eller kokos… nöthack… stoppa en bit torkad aprikos eller cocktailbär i mitten först och doppa i choklad sedan…

Fint för formerna alltihop.

Vid tiotiden idag grävde någon av fem kablar i Äppelviken, en idyllisk gräddhylla fylld av dyra villor i västra Stockholm. Konsekvensen blev att det inte gick att ringa varken SOS, polisen, sjukvårdsupplysningen eller annat viktigt via Telia.

I hela landet, på hela dan, lagat tidigast vid 18-tiden. Så sårbart är nätet.

Tur att bina klarar sig utan moderniteter. Och nästa gång de tassar över fingrarna blir tidigast i slutet av mars nästa år, för nu är invintringen klar.

Jag vill att det blir vår nu.

Arbete av annat slag hindrade mig från att få av foderlådorna i tid. Bina var inte sena att sätta sin egen prägel på dem, med vaxbygge både här och där.

Dessutom har lådorna möglat på insidan. Svarta fläckar som är svåra att få bort. Så det blir till att måla hela rasket inuti till nästa gång. Med färg som tål högtryck.

Hej & hå.

Inte bara den icke godkända potatisen ska förstöras. Jordbruksverket har nu bestämt att all potatis från GMO-odlingarna i Norrbottten ska destrueras meddelst frysning.

Dessutom väntar en anmälan om brott mot miljöbalken.

Så kan det gå.

Flitens lampa lyser i kuporna trots att hösten kopplat greppet. Speciellt hos de nya köpta drottningarna, där har vaxkörtlarna jobbat för högtryck.

Deras samhällen har klart mer vildbygge jämfört med Gullan och hennes barnbarn. Rejäla vaxlabyrinter har skapat bigång överallt. Det är alltså gott om utrymme att umgås under plastlocket och ingen risk att någon känner sig klämd.

Men ser det ut så här när våren kommer så lär jag behöva ett bräckjärn för att få isär ramarna.

Det blir inga konstiga smaker i min honung i år. Basta. Jag vägrar hålla på med karamellfärg och arom och annat mysko.

Däremot tänkte jag ta ett litet strategiskt grepp på etiketter. Customisera alltså, främst till de som ska ha många burkar till jul. Det är lite pillrigt men blir väldigt bra.

Jag köpte fina genomskinliga plastetiketter på nätet, en sort som man enkelt förser med sin egen lilla bild och text och vad man nu vill ha, och sedan proppar ut genom en laserskrivare. Små serier och A4-ark. Inget för stordrift, men det funkar för mig.

Ge bort honung i julklapp! Med en fin etikett!

Som salig Beppe brukade säga: Fääärdig!

Och fastighetsägaren i Staden har mycket riktigt smygstartat värmen, efter anmälan och hot om böter. Det var hela 17 grader inomhus i morse när jag besökte min lilla skog av burkar i köket. 700-grammare, 500-grammare, 350 (som jag fyllt till 370 gram, de såg snålfyllda ut annars) samt tjusiga sexkantiga 250.

Om jag får sålt allt detta och håller samma höga produktionstakt framöver, så kommer jag att ha hämtat in mina konkreta utgifter om sex år.

Förutsatt att jag inte tar ett öre för mitt eget arbete, alltså.

Om inte biodlare var ett vänligt och stryktåligt släkte skulle det banne mig inte bli någon svensk honung alls.

Köp lokalt producerad honung! Den är alldeles för billig.

Nu har jag skaffat fler burkar, i kväll ska det ske.

Tack vare en ofattbart snål fastighetsägare har jag bara 16 grader inomhus i bostaden i Staden just nu, så honungen kristalliserar betydligt snabbare än jag räknade med. Och fanskapet sätter väl på värmen efter allt mitt högljudda gnäll om saken, så processen stannar upp när jag väl burkat.

Livet.

Min nyinförskaffade fukthaltmätare visar i alla fall 17 procent – faktiskt mindre än jag trodde, för nästan allt åkte ner i slungan, täckt eller inte. Jag kollmätte förresten också den svindyra inköpta Krav-honungen. Drygt 19 procent…

Ha! tänkte jag. Min honung är alltså finare. Och minst lika god.

Så har brunskjortorna officiellt kapat mina blåsippor. Kletat ner vårens vackraste blomma med brunt äckligt klet.

Det är för jävligt, på ren svenska.

Bina tar absolut sista chansen att få in lite mer pollen och ser ut som de blivit mulade. Med ganska kul maskeradeffekt.

Upptäckte också en levande drönare i Bigittas viseriktiga kupa.

Drönaren is no more, kan vi säga. Så snart jag lyfte på locket åkte han ut.