FN:s miljöorgan UNEP har släppt en egen rapport om bidöd. Mer än ett dussin faktorer pekas ut, bland annat insektsgifterna som förstör binas ”minne” och därmed förmågan att hitta hem till kupan igen. Neonikotinoider.

Nya typer av giftiga virus hittas också i allt högre grad och sägs spridas mycket snabbt från en region till en annan, som fripassagerare i den internationella handeln.

Hela rapporten Global Bee Colony Disorders and other Threats to Insect Pollinators kan laddas ner och läsas här.

Illbattingarna har fått betala för sitt lättretliga humör och talgoxarnas ständiga räder.

De har övervintrat sämst och är klenast av alla. Klotet är inte särskilt stort, och i ett annat hörn av lådan frodas ludet svart mögel.

De borde klara sig om inget värre händer. Men där ska det in en ny drottning, basta.

Spår efter små fötter och näbbar. Talgoxens. Så här såg det ut under illbattingarnas fluster för en månad sedan. Men tack och lov bara där.

Drottning Silvia i tvåan leder klart. De renrasiga små rojalisterna fyller hela lådan redan nu, men har inte varit ute och rensat än.

Där kommer jag att behöva stödfodra rätt snart, av vikten att döma.

Men Gullans bastarder är faktiskt tvåa. Verkar som gammelmormor lever alltså, och håller stilen. Otroligt, det lilla krypet är minst tre år.

Bastarderna har inte byggt särskilt mycket bigång i år heller. Ingen alls, närmare bestämt. Alla de andra samhällena är fulla av vax i taket.

Genomskinliga innertak är glimrande bra.

Om det går åt pipsvängen på arbetsmarknaden kan man alltid hyra ut tält. Upphängda i träd med ett rep.

Ett ställe i Bretagne erbjuder markhöjd under två meter för drygt 20 euro per natt och tält.

Vill man dingla högre i chambre separé kostar det lite drygt 40 euro. Inklusive lån av klätterutrustning, så man tar sig upp. Fast man får väl ta sig söder om gränsen för att hitta kunder. Jag kan i alla fall erbjuda bisurr utanför varje sommarmorgon som extra tillbehör.

Det finns ett nytt ord som får mina smilband att hjälplöst dras uppåt.

Nässprejsberoende. Som i pssscht pssscht, alltså.

Varför det är  så hysteriskt roligt vet jag inte. Men jag ser onämnbara saker för min inre syn.

Allvaret är annars uppenbart – det såldes 9,1 miljoner förpackningar nässprej förra året. Till ett värde av nästan 350 miljoner kronor. Och  ju mer man använder desto mer sväller näsan inuti.

Inget att skratta åt alltså. Jag nöjer mig med honung när jag är snorig. Och inte i näsan utan den vanliga vägen, via sked.

Vårsolen lockar ut vinterbina nu. Som inte tömt tarmen sedan början av oktober. Jag vill inte ens veta hur det känns.

Blaffvarning är härmed utfärdad.