Ersättning som täcker skadorna. Eller ingen ersättning alls. Så olika hanteras björnskador hos biodlare i olika delar av landet. För godtycket står respektive länsstyrelse, förlorarna är svensk honungsproduktion.

SBR har skrivit till Landsbygdsdepartementet och krävt att reglerna ändras och att ersättningen hanteras mer rättvist. Man vill också att biodlare som drabbas av björnskador ska få ersättning även i form av komplett material för fungerade elstängsel, full ersättning för förlorade samhällen och kupor, ersättning för förlorad skörd och dessutom timpeng för allt merarbete som skadorna innebär. Ungefär som ren- och fårägare alltså (ett helt levande får kostar för övrigt mindre än ett bisamhälle).

Det vore toppen om SBR kunde börja lobba för att biodlare ska få en marknadsmässig ersättning för sin honung också. Då skulle till och med jag kunna tänka mig att bli medlem igen.

Landsbygdsdepartementets diarienummer på brevet är 2011/1178/LB.

Snabbmetoden ”bli sams eller dö” fungerade sådär.

Bina i sexan var oväntat fredliga och accepterade snällt de viselösa husbina från femman. Möjligen för att biodlaren bytte plats på lådorna, rev sönder lite honungskakor och var så irriterande att ett gäng nerskakade husbin slank ner utan större oväsen.

Värre var det med alla husvilla dragbin. De fick mycket stryk när de försökte hitta en kupa, speciellt hos närmasta grannen Kajsa. Bin med pollen fick komma in, men alla andra verkade gå på pumpen. Hårdhänt också, vaktbina bet och stack ihjäl ett antal.

April 2011 skriver väderhistoria. Det är 23 grader ute – i skuggan. Väderspåpersonerna lovar fortsatt tvåsiffrigt en bra stund till och björkarna har rejäla musöron.

Kan vi stanna tiden nu snälla, och få ha det så här i 50 år till eller så…?

Gullan is back! Hon pinnar på med bra fart i solen. Tre fina yngelramar och lika snälla bin som förra året. Ska nog byta ut henne i sommar ändå, men hon ska få en egen lyxkupa att pensionera sig i och fri honung på livstid, vad som än händer.

Ny regent i bigården är nummer 28 Silvia. Det är bombmatta efter bombmatta, tio ramar fulla larver och täckt yngel och knökfullt med bin i två lådor. Så jag la på en till – brist på bin att värma upp den finns ju inte.

Tre lådor i slutet av april… det är hög tid att avliva myten om varumärket buckfast. Krainer regerar.

Femman är stekt. Det är bara puckel hos blå elakingarna. Plus ett försök till drottningcell. Och en massa drönare. Pigga och raska, men ändå. En garanterat infertil skara.

De koleriska illbattingarna har alltså kämpat färdigt. Jag vet inte när drottningen strök med, men av storleken på larverna att döma är det någon vecka sedan. I ärlighetens namn kommer jag inte att sakna dem.

Lika bra att skaka ner överlevande husbin till sexan nu på en gång. Jag ser inga ägg alls, så jag passar på innan något husbi blir desperat, börjar lägga ägg och skaffar sig fasoner.  Kanske bäst att sila genom ett spärrgaller också, jag vill inte ha med några drönare med elakt dna.

Verkligheten är definitivt roligare än det digitala livet just nu. Speciellt som de lokala gangstrarna snart dras inför tinget igen, hehehe. Inga Ferrarikraschar den här gången men absolut intressant ändå.

Själv kan jag kan inte bestämma mig för om jag ska sätta i ett par drönarramar redan. Å andra sidan är det rekordvarmt, en jämrans fart på bina och snart maj i alla fall.

Beslut, beslut. Jag får sätta mig och glo på bikuporna i solen och se om väderknäna ger någon ledtråd.

Nu har jag sjöutsikt på torpet igen. Men i år slipper jag paddla till kuporna. Har lärt mig den läxan och kommer aldrig att parkera avläggarna på lågland igen.

Risken för uttorkning i kuporna är i alla fall obefintlig.

Dessutom ska vägfogden ha en stor eloge. Att det alls är farbart är fantastiskt.

Arméerna är på vandring när som helst. Måste skaffa motmedel och det snabbt. Bråttom, bråttom.

Rena bottnar, en låda till (under), strålande sol och mer än tio grader varmt.

Alla krainerdamerna mår glimrande och har kickat igång turbon.

Det bärs in pollen i stora lass och tvåan hade soprent på foder igen igår. Så jag norpade en full honungsram från femman, där det är flera kilo mat kvar.

Håller vädret kursen blir detta ett strålande biår.

Skurlovet hägrar, äntligen. Det blir tvåsiffrigt och jag har hur  mycket som helst att göra.

Måste komma ihåg att ge dom tio ramar till i lådan under också. Spatiöst är hemligheten, insåg jag förra sommaren. Gott om utrymme, men inte så de riskerar att frysa ihjäl.

Krainerdamer gillar inte att vara trångbodda en millimeter och de har redan trampat på gasen.