Fick ett brev från myndigheten som egentligen har makten över människorna.

”Vilken typ av djur avser ni att föda upp? Och hur många?” undrade handläggaren, som lite väl närsynt granskat min ansökan.

Jag skulle aldrig låtit fan flyga i mig när jag svarade. Och jag borde absolut inte ha raljerat. Förlåt, förlåt. Men det är inte mitt fel att en fet bikupa rymmer 90.000 individer.

Den rätt eleganta (och vansinnigt roliga) förklaringen om just mina väldigt många men mycket, mycket små produktionsenheter, vad de producerar (”se firmanamnet”) och hur de bokförs (inte som levande djur utan som vilka muttrar som helst) föll inte i god jord alls.

Med sådana handläggare behöver Skatteverket inga fiender.

Det fanns en tid när jag trodde att småfåglar var bräckliga små varelser.

Det var innan jag fattat att talgoxarna i min trädgård egentligen härstammar från skräcködlorna. Hänsynslöst och utan nåd hackar de på bikuporna så fort man vänder ryggen till. Att Plast-Elvis är helt ofarlig har de räknat ut för länge sedan. Och varenda botten är rejält skadad.

Undrar var höken och vråken är när man behöver dom. För att inte tala om grannens katt. Buss på, små vänner!