Om exakt en månad är det dags att klämma ner Den Fete med skägget genom skorstenen. Svalen i källaren är full med honung och kuporna är fulla med bin. Det är bara snön som saknas.

En bra tid att säga tack och bock. Biodlaren har börjat twittra och flyttat vandringskuporna till en ny bigård.

Så – från alla oss till alla er – en riktigt God Jul och ett Gott Nytt Bi-år!

Long time no see. Men bina mår bra. Och jag har fått en underbar gammal bild som togs i Byn i slutet av 20-talet.

Bakom barnen Kerstin, Margit och Bengt syns nämligen de fantastiska små bihusen som deras pappa byggde. Hans bin mådde också toppen och drottningarna regerade i många år.

De kuporna är borta nu. Men det känns ändå som cirkeln är sluten.

Måste bara visa den. SVÄRMEN. Flera kilo stor och dånande vacker i motljus.

Hjälten Anna-Karin, hortonom och briljant trädgårdsexpert i Vendel, klättrade som en ekorre i granen (tallen…) och sågade och knipsade.

Bina hade naturligtvis satt sig rejält utom sträckhåll. Jag stod under och tog emot och borstade och skakade och öste. Och det var hett som i helvetets förgård.

Nu har man alltså officiellt kvalat in som biodlare. Inte bara biskötare.

Hehehe…

Ska konvertera äppelplockaren till en svärmfångare. Med lååååångt teleskopskaft.

Har bestämt mig för att tajma ut på obestämd tid. Verkligheten kräver 100 procent. Så jag ber att få hälsa från Anna BiAnca, Silvia, Gullan, Kajsa, Bigitta, Bettan och alla de andra som inte heller hinner surra just nu. De har fullt upp eftersom biodlaren vill ha lite nyslungat till midsommar.

Ha det gott alltså – och bekämpa helveteskvalstren. Annars går biodlingen åt skogen.

Det brinner som attan på Ibiza. Hundratals människor har evakuerats och kullarna i norra delen av ön står i ljusan låga i värsta branden någonsin på den lilla medelhavsön.

Enligt polisen beror allt på en klantig amatörbiodlare, som sägs ha knackat ur pusten i onsdags utan att tänka sig för och alltså råkat tutta på nästan halva ön. Biodlaren, en gube i 50-årsåldern, svär på att han är oskyldig.

Vad han eldat med framgår inte. Kunde vara intressant annars – det är alltid lika besvärligt att få fyr och jag har vid detta laget provat allt, inklusive gamla äggkartonger, kottar och tickor som torkat i två år. En rejäl skvätt tändvätska är fortfarande bäst, fast förmodligen inte för bina.

Dessutom slocknar det alltid när röken behövs som bäst. Livet är en prövning.

Senaste katalogen från det multinationella småländska möbelpusselföretaget innehåller faktiskt lite fin information om honungsbin. Inte mycket text alls, men ett lysande initiativ. Hatten av för Ingvars imperium.

Fast jag undrar lite varför uppmaningen att ta hand om våra bin är illustrerad med en bild på två små humlor.

Å andra sidan är det en petitess. Kanske vi kan se fram mot platta paket med Bikupan Victoria snart. Det vore toppen!

En nyfiken råbock kollade in min nya trädgård i morse. Ett skutt från bikuporna och bara en kvart från City.

Fint.

Det blev ingen undergång. Bara ett vulkanutbrott på Island. Biodlarna där skickade förresten ett mycket trevligt julkort till mig förra året. Inte lättaste stället att bedriva býflugnarækt.

I morgon inleds jordens undergång, enligt en 89-årig tossig amerikan. Han har räknat ihop Noas ark, siffran 17 och lite till och kommit fram till att själva undergången startar 21 maj. Förmodligen innan jag hunnit äta lunch.

Kungens kompisar har blamerat sig igen å det grövsta hos porr-Mille och i Kina har ovanligt stora vattenmeloner börjat explodera. Helt oförklarligt. Tillväxthormon och andra potenta kemiexperiment har absolut inget med saken att göra, försäkrar odlarna. Fan tro’t, det här kommer efter larmen om kadmium i ris, melamin i mjölk, arsenik i soya, blekmedel i svamp och tvättmedel i fläskkött (för att få det att likna dyrare nöt). Plus förstås det läskiga problemen med insektsmedel i honung – som ibland inte ens varit honung utan 100 procent fusk.

Det är dags att lägga sig i hängmattan och lyssna på mina lyckliga bin. Vik hädan dårar och elände.

Mina nya grannar har inget emot lite bin i trädgården. Och det finns redan någon som har en kupa i närheten – jag har haft besök av en mellifera mellifera.

Då återstår bara färgen på kupan. Ska den synas eller inte synas, är frågan.

Jag är rätt frestad att dra en liten hemlig vajer till källardörren också. Snälla bin i all ära, men den objudne gäst som river en bikupa i skydd av mörkret har nog försökt bryta sig in för sista gången på en stund. Hehehe…