Kajsas bombmattor i Fyran.

Gullans döttrar verkar ta efter sin mor. Både Bigitta och Kajsa har fått upp ångan och gör samma bombmattor som gammeltanten. Ingen i den familjen verkar ha fattat att det snart är september och dags att dra i bromsen.

Fast man ska väl inte klaga när det finns en hel låda full med yngel. Nu gäller det bara att lura dom att lägga vinterfodret i en låda för sig. Inte i barnkammaren utan ovanpå.

Knepigt. Men det borde gå.

Schwooosh! Slungan går för högtryck och centrifugalkraften gör jobbet. (…och nu vore det väl fanken om jag inte lyckats stava rätt…)

Det är inte mycket kvar att äta ute nu, men bina kör för fullt så fort det är flygväder. Minsta lilla sol så går de igång.

Vax smälter vid 63 grader. Fyra ramar i lådan såg ut så här.

Origingal Illbattings har mött döden. Inte avsiktligt, men jag har råkat koka dem.

Gangsterdrottningen Gör-Ann har gått i en reservkupa och fått släppa till ambin under sommaren. De var allt annat än kakfasta och klumpade sig direkt och har därför varit väldigt lätta att skaka ner i avläggarna. Bloff, bloff, så har förstärkningen varit klar. Deras absolut enda fördel för övrigt, så inga drönare därifrån har fått kläckas.

Jag plockade ut Gör-Ann och två yngelramar och ställde resten av lådan på ett annat samhälle, med tidningspapper emellan. Vinterförstärkning, var tanken. Men det gick åt skogen, för fyra vaxkakor i original illbattings låda har smält. Och de flesta OI har smällt av, även om några hann gnaga sig igenom och överlevde.

Lärdom. De var hyperaktiva redan en halvtimme efter att drottningen försvunnit och utvecklade betydligt mer värme än jag räknat med.

Stackars små bin.

Nu säger Posten att man försökt köra ut pallen med honungsbehållarna direkt, utan att avisera sin ankomst, men att jag inte varit hemma. Visserligen får dom inte dumpa en pall gods för tusentals kronor vid landsvägen utan att någon skriver på, men att försöka finns inga regler mot. Och ingen hade kryssat i rutan att man skulle ringa först, så brevbäraren har minsann försökt leverera.

Därför vill dom att jag betalar en ny utkörning.

Fast dom har lite svårt att förklara det faktum att adressen man kört pallen till och som de kallar min bostad, är en postlåda vid vägen. En liten grön låda som det helt uppenbart inte bor någon inuti.

– Den är helt enkelt för liten, sa jag till kundtjänst.

De verkade inte uppskatta skämtet. Jag blev också upplyst om att jag måste låta hela leveransen gå tillbaka till Tyskland om jag ville att någon faktiskt skulle göra som de först påstod att de redan gjort:  Ringa och avisera att leveransen är på gång, så någon kan berätta vart de ska köra, ta emot och skriva på.

Sant.

Jag ska gå ut till bina nu och lugna ner mig.

25 kronor för fyra kilo är bästa sockerpriset jag hittat hittills. Första 56 kilona är härmed bärgade, mer orkade jag inte släpa på.

Inte en kotte i snabbköpskön trodde för övrigt på det där om bin och vinterfoder. Men de log brett.

Mina fina tyska rostfria abschlossen-mojänger till honungen klarade sig precis över gränsen. Sedan slog den analoga kolossen Posten till.

Först påstår de att man försökt nå mig för att köra ut. Beeep, inte sant.

De vill också att om jag vill ha grejset utkört, det där jag betalat nästan 700 kronor för redan, så får jag beställa en ny betal-utkörning. Rena skojarfasonerna alltså.

I Staden är vi 18 Olsson runt kvarteret där jag brukar övervintra. Vi får varandras post hela tiden, av skäl som Posten aldrig lyckats få oss att begripa – adresserna är faktiskt olika. Att det i flera fall inneburit dryga straffräntor och hot om inkasso när fel Olsson fått räkningarna – det skiter P fullständigt i.

Det är så man har lust att packa bina och emigrera.

Blå elakingarna verkar ha accepterat läget och det är frid i Fyran.

Men de gjorde raskt småflis av kultursidorna för att komma ur sin takvåning. Och de minsta tussarna – en stor hög – låg kvar på kupbotten. Bara att ta fram spisrakan från vedspisen och städa ur.

Elaka och dessutom möjligen dåliga på att städa. We are not impressed.

De får en halv hink Bifor per kupa i vinterfoder, resten får bli sockerlösning.

Vilket innebär att jag behöver bära hem tolv kilo socker per kupa. Inte lika hisnande som 20. Och det ser ut som bina bidragit till sin försörjning klart bättre i år än förra året, för honungen går åt.

Hoppas bara att det inte blir lika stora problem som förra året med sent ”lusdrag” och cementhonung.

Om någon missade debattartikeln i helgen om bidöden sedd från det biodynamiska biodlarhållet – läs här.

Lagom till årets obligatoriska kvalsterbekämpning.

Jag ser fram mot att forskarna ska få fram mer effektiva metoder mot varroa och andra bi-parasiter. Kanske handlar det om att få fram bin som inte är lika sårbara. Eller varroa som är mer sårbar och lättare rensas ut.

Tills dess hoppas jag verkligen att varenda biodlare i hela landet tar bekämpningsplikten på allvar, oavsett metod.

Tillägg: Åsikterna om varför bina försvinner/dör skiljer sig åt.  Så för den som ännu inte läst – här finns den senaste svenska utredningen från Jordbruksverket – Massdöd av bin, samhälsekonomiska konsekvenser och möjliga åtgärder.