En jägare i Örebro har skjutit ihjäl en travhäst i en hage, i tron att det var ett vildsvin.

Polisen rubricerar i nuläget brottet som skadegörelse.

Vad man kallar jägaren framgår inte, men h*n borde byta bössan mot vit käpp.

Ingen travhäst.☞

Matte special:

Nian hamnade på Ettan. Sjuan hamnade på Fyran.

Nu är frågan vem av nykomlingarna som ska hamna på Sexan.

Slås ihop med Bigitta alltså, så jag får ett halvdussin starka samhällen kvar, att invintra. Måste fundera på det ett varv till.

Bitömmaren fick ner alla blå elakingar på en låda över natten.

Nu står hela gänget på Kajsas kupa, med tidningspapper mellan. Fyra blad UNT (kulturbilagan…) under och en halvfull foderballong ovanpå. Borde funka och ta lagom lång tid att gnaga sönder. Det raspar redan energiskt från kupan.

Elaka drottningen får bo i en burk i köket tills vidare, utifall att. För biodlaren är det hög tid att börja kånka hem billigt socker, nästa helg blir det nog slutskattning och den obligatoriska varroakollen. Jag har inte sett ett enda kvalster i inläggen hittills, men de gömmer sig garanterat i hörnen. Vidriga kryp.

Nu föds bina som förhoppningsvis överlever vintern. De tar sig ut själva, får en slev honung, putsar pälsen och börjar sedan jobba direkt.

Alla samhällena har bra med yngel. Elakingarna i gamla Grupp Blå också.

Jag adopterar nog bort dom till Kajsa, så får hon fin hjälp att hålla värmen i vinter.

Konsekvenserna av sticket är på rask retur. Efter två dagar med alsolsprit i vått omslag på näsroten ser jag snart normal ut. Bortsett från det uppenbara, vill säga.

Det som inte tar livet av mig gör mig starkare. Hoppas jag.

Henriettas flygande hunner är ilskna men också lättlurade.

Det räcker med en kaktång för att man ska slippa bli stucken i händerna. De ger sig på tången istället, men surrar ändå irriterat runt ansiktet.

Fast min sherriff-overall rår ni inte på. Elaka små giftsprutor.

Henrietta.

Gör elaka bin.

Man får vara glad över det lilla. Nyss kom följande lilla mejl från Tyskland:

Mina gummifußßingar och abfüllbehälter med schlossen-mojänger i rostfritt är äntligen på väg.

Bisticket, dag 2.

Det är som en botox-behandling från helvetet. Alla rynkor är borta alltså, men till vilket pris…

Ögonlocken har blivit två välpumpade korvar. Näsroten dubbelt så bred som vanligt. Romersk profil är det vänligaste man kan säga, men skelögd gris är nog mer korrekt. Som en pugilist efter en rejäl holmgång. Och mitt i eländet lyser det retfulla lilla bisticket. 

Det gör inte ont alls. Men vackert är det inte.

– Eftersom du inte är allergisk så finns det inte mycket att göra. Det brukar ta 2-3 dagar innan svullnaden går ner, prova att lägga något kallt på, sa en vänlig sjuksköterska på sjukvårdsupplysningen.

Frågan är nog inte om utan mest vilka vildbin som parat sig med Henrietta och Bettan innan de hamnade hos mig. Hur som helst ska det arvet utrotas.

Två av de nya köpta drottningarna gör bin som är hår av hin.

Ett flög rakt på mig idag när jag klippte gräset vid kuporna och stack mig direkt mellan ögonen, utan en sekunds tvekan. Det svullnade upp och nu ser jag ut som en näsapa. ☞

Bettan och Henrietta, ni kommer inte att bli gamla.

Lookalike.

Små burkarna, små burkarna är lustiga att se!

Ej öron, ej öron, ej svansar hava de!

…eller larver… tack och lov…