Superdraget har en baksida.

Det finns inte ramar att uppbringa.Totalt slut överallt fick jag precis veta, och inga nya sågas till på ett bra tag.

De 100 hoffmanramar jag köpte på spek i våras har gått åt varenda en och jag fick skarva ihop svea-vax på de fyra sista. Vilket iofs gick oväntat bra, bina kommer att få det att funka.

Jag borde ha köpt 100 ramar till. Lärdom.

Å andra sidan är det så torrt att jag nog vågar mig på att slunga ramar som inte är helt täckta. Då får jag nog minst ett par dussin lediga.

Det börjar bli dags att skaffa en refraktometer.

Bli biodlare! Det fyller vardagen med intressanta och lärorika problem.

Vespa crabro är fantastiskt vacker och helt enorm – men den dödar bin.

Inte diskret heller. I morse flög den helt sonika fram, högg tag i ett bi på inflygning och drog iväg.  Som när örnen tar en harpalt. Proportionerna i storlek var ungefär desamma, likt en jätte bland mygg, och dramat tog bara någon sekund.

Den jättestora drottningen var framme redan i maj. Nu har hon skaffat en stor familj.

En klar konflikt för biodlaren alltså, eftersom jag gillar bålgetingar också. De är snälla, anfaller inte folk och är vackra och intressanta kryp. Och den kommer inte åt larverna, eftersom jag satt galler på alla fluster och den är alldeles för stor för att krypa igenom.

Så länge den nöjer sig med att knipsa ett bi på utsidan då och då får den hållas.

Jag har ett litet gult Manhattan.

Fullt av honung och snälla små bin.

Fint.

En bisvärm slog sig ner rakt utanför Forsa hembageri i Uppsala igår. Mellanlandade på baknavet till en cykel under spaning efter ett nytt hem, rapporterar UNT.

Hade det inte varit så långt dit så hade jag sagt ”Blixten!”. Men dom påminner för mycket om bastarderna. Och är förmodligen buckfast, det är rätt poppis i Uppsala.

På med en låda till, gubbs.

Ibland har jag en konstig känsla av att bina ser mer än man kan tro. Att de faktiskt spanar in mig, på sitt eget lilla vis.

En väldigt konstig känsla.

Det stod 39,4 grader på termometern på verandan i eftermiddags.

I skuggan.

Bina är flitiga gäster i vattenhinken och landar försiktigt på öarna av leca. De var ute strax före fem i morse och flyger ända till 22-tiden. Hem bärs sedan någon vecka ett mörkt grönbrunt pollen. Undrar vad.

Enorma mängder jordgubbar har blivit klara sedan jag raidade landet sist. På spisen står fem kilo som blev kvar efter att jag ätit kolossala mängder. Huvudspåret nu är saft.

Fruktmassan ska jag blanda med lite nyslungad honung och fylla rulltårta med. Eller mixa och köra i glassmaskinen till sorbet. Eller båda. 

Det blir båda.

Ljust och fint och vackert i all ära, men gamla sega puppskinn i de mörka ramarna armerar fint.

Nybyggen håller inte hälften så bra i slungan och jag åkte på kakfall igår.

Om det är läge ska jag försöka invintra på nya vaxkakor i höst. Det kostar lite mer socker, men det kan det vara värt. Jag behöver fler bättre beg ramar att tillgå om ett år.

Dagens bästa är annars att mollusca cephalopoda hade rätt igen. Bläckfisken Paul alltså. Ett klart charmigt litet blötdjur.

Undrar om Beatrice funderar på att skicka ett sånt där illfärgat kuvert idag. Här i Byn finns honung klar för leverans. Täckt med ett tunt lager vax från kant till kant och med underbar doft.

Alla som aldrig smakat nyslungad honung – uppsök den lokala biodlaren och beställ. Det är vansinnigt gott och går inte att köpa i affären.

Till Kristin och Börje: Det är dags att cabba ner Vetten nu och vinka.

– Kolla, nu kommer biodlaren och glor på oss igen.

Det gick utmärkt att slå ihop de snälla små bina i fd Grupp Blå från hallonlandet med de småilskna illbattingarna i avläggare fem. En kupa är kvar i hallonlandet, så vilsna dragbin har nånstans att ta vägen. Och i nya kupan är allt fridfullt.

31:an fick tillbringa natten i buren, men alla har varit snälla och hon mådde utmärkt i förmiddags. Henrietta låter visserligen som ett höns, men det är enkelt att komma ihåg och roligare än nummer 31. Henrietta får det bli, ny regent i Femman.

Jag övade vingklippning och märkning på den ungdrottning som aldrig fick till det. Inte så svårt, bara man håller försiktigt i mellankroppen.

Sen åkte hon in i frysen i sin bur och somnade stilla.

Synd, hon var förrädiskt stor och fin.

Äntligen har jag fått fatt på ungdrottningen i femman. Hon har inte lagt ett ägg trots nästan tre veckor i högsommarväder. Något är helt klart fel, som jag misstänkte. Dessutom är bina i hennes låda otroligt nervösa och på hugget och gillar absolut inte läget.

Så jag tog den nya fina 31:an, satte henne i buren för säkerhets skull, och slog ihop.

Illbattingarna fick en hel del rispade kakor att laga, som terapi mot ilska. Och stod viselösa i nån timme.

Det har inte kastats ut några döda bin ännu, så det verkar som det funkar.

Om det är lugnt i kupan i morgon så tar jag bort buren.