– Tack tack. Förresten, är alla ambina lika stora som du..?

Som yngre var jag med och drog ut kalvar. Drönare är absolut lite enklare.

Drottning Kajsa har nu fått en vackert blå prick på ryggskölden. Och faktiskt bara där. Biodlaren lyckades undvika att kleta ner resten för en gångs skull, men hon gillade inte att vara i märkburen.

Hon har också fått tillökning med en yngelram och en stor drös ambin från Gullan. Allt för att få de svärmsugna bastarderna på andra tankar.

Jag har alltså inte längre fyra bikupor utan åtta.

Undrar var detta ska sluta, jag börjar känna behov av ytterligare ett ställe att parkera bin.

Idag fick jag stick nummer två. Som egentligen borde varit tre, fyra, fem och ännu fler.

Jag demonterade Gullans enorma höghus till kupa för att dela samhället och stävja fler svärmar. Och lyckades tappa femte lådan, som var blytung och mycket oergononomiskt parkerad 180 cm upp. Full med honung och små bin, som blev väldigt upprörda när ramarna damp i backen.

Jag fick ett stick i foten som tack.

Det har för- och nackdelar att vara lättklädd i bigården.

Blixten försvann spårlöst ut över ängarna. Tack och lov verkar hon inte ha tagit vägen ner i nån skorsten eller annat olämpligt, men svärmen är nog förlorad.

Kännetecken: tippex ända ut på höger vinge och kvick i steget. Född ovanför spärrgallret för ett år sedan, rätt varroafri och uppenbarligen med stor vandringslust. Dessutom svag för vildbygge.

Hoppas någon tar hand om henne och ger svärmen ett fint nytt hem.

Det är fint med blommor och bin.

Det har gått till i fyran.

Ungdrottningen har fyllt tre ramar lagom till midsommar. Två har hunnit täckas och det ser bra ut överallt. Inget puckel eller annat konstigt, och hon har lagt ynglen tätt, tätt.

Kära lilla Kajsa, om dina ätteläggar blir lika snälla och flitiga som din mors så ska jag behålla dig.

Samtalet kom när farten hade stigit till nästan 20 km i timmen. Solen stekte över Essingeleden, bilarna kröp i fyrdubbla led och somliga förare hade redan inlett själva firandet.

– En stor bisvärm flög förbi alldeles nyss, sa grannen som ringde.

– Den kom uppifrån ditt. Vi hörde den först, och sen såg vi. Den var jättestor och flög förbi stora eken, upp mot byn. Sen försvann den.

Krypkörandet fortsatte i tre-fyra mil. När det släppte syntes fortfarande glaskross på vägen efter puckot som inte hållit avstånd och smällt.

Blyfot i all ära, men när jag äntligen kom hem hade svärmen hunnit försvinna. För gott, verkar det som.

Jag ägnade flera timmar åt att leta. Samt banna mig själv, för jag såg redan förra helgen att det var trångt hos Blixten. Men tänkte att jag väntar med att dela tills nya drottningarna kommer, så blir det enklare.

Uppenbarligen ville bina något helt annat.

Och att svärma lagom till midsommar är ju lite romantiskt, trots allt.

Bina har dött som flugor även i Västernorrland i vinter.

Biodlarna berättar i lokala SR Västernorrland om många döda bin och ovanligt låg aktivitet i kuporna just nu. Ett uselt biår alltså.

– För många är det nog redan kört, säger Lars-Otto Sislegård.

Med min förra vår i färskt minne kan jag bara säga – oj vad jag är tacksam att jag har friska bin, få kvalster och hyfsat väder.

Om nån vecka kommer de nya bidrottningarna. I varsin liten bur. Logistiken är fixad, de får eskort direkt från brevlådan och kommer att tillbringa några timmar på redaktionen innan de får varsitt nytt hem.

Jag har lovat chefen att de absolut inte kommer att rymma eller stickas.

Det ska inte bli några vandringssägner á la den om nattklubben i Gamla stan. Året var cirka 1975, ägaren hade skorpioner som husdjur och krypen rymde under en uppsluppen fest.

De kröp in i stenvalven och har inte återfunnits ännu. Adressen är Svartmangatan.

-Gör som på tv och vinka då! Vi har ju en egen balkong!

Det bärs in pollen i de två första avläggarna. Drottningarna kläcktes i veckan och verkar faktiskt ha fått en kalasstart. De växer dessutom så snabbt att de fick varsin låda idag. Till viss förvirring för grupp blå, som fick flytta. Bara ett par decimeter, men ändå. Jag proppade igen deras gamla fluster men de landade hoppfullt utanför i alla fall. Först framåt kvällen hade poletten trillat ner.

Dela låda får vänta till vintern. Nu vet jag i alla fall att det funkar.

Drottningcellen jag skar ut och stoppade i en tredje avläggare mår däremot inget vidare. Vad som än finns inuti så blir det ingen drottning, för den är inte kläckt ännu.

Ambina där har istället matat upp några egna drottningceller, för att visa biodlaren var skåpet ska stå.

Tur att bin inte har långfingrar. Annars hade jag nog fått ett där.