Sen är det dags att ge sig iväg mot något helt annat.

Köra norrut så långt ett par rymdblöjor räcker, som nån sa.

Det ska bli väldigt skönt när bröllopsyran har lagt sig och livet kan återvända till bikuporna.

De ser stadiga ut, men en kupa hade vält och nallen hade glufsat i sig flera vaxkakor.

Biodlaren finns i Bureå, rapporterar Norran.

Länsstyrelsens rovdjursexpert ska nu hjälpa till och sätta upp ett larm.

Vore det jag skulle jag nog sitta på kuptaket med den största vuvuzela jag hittade och blåsa så öronen kryllade sig.

Stackars Blixten har fortfarande tippexklet ända ut på ena vingen efter märkningen förra sommaren. Men det verkar inte bekymra varken henne eller hovet.

I år ska jag nog försöka vara lite mer reglementsenligt.

Utkrupna 2010 ska vara vackert blå.

Nej, det är inte någon manlig bekant med udda böjelser.

Det är en drottningcell som jag rövat från avläggarna. Det fanns totalt sju fina täckta celler som alla pysslades om. Tillverkade natten till 5 juni och beräknad att krypa ut 16:e-17:e – de var förhoppningsvis cirka fyra dagar gamla när bina vred på kranen till drottninggelén.

Synd på så rara ärtor, tänkte jag eftersom den som tar sig ut först dödar de andra kandidaterna. 

Så jag skar helt enkelt ut en drottningcell och monterade in i en tom ram i ännu en avläggare. Med yngel och ambin från Blixten runtom.

Number five.

Gullans dotter, Blixtens yngel och en massa mat. Det borde funka. Och alla sätt är bra utom de dåliga.

Kuporna börjar lukta förföriskt av honung nu. En liten humla kunde inte motstå frestelsen utan smög sig in i Blixtens kupa tidigt på söndag morgon.

Jag såg hur den blev skoningslöst mördad. Kampen var mycket ojämn och gick snabbt. Ett bi stack frenetiskt medan ett annat baxade och drog i inkräktaren, ut över kanten på flusterbrädan och ner i gräset. Där blev den liggande.

Här går en tysk bi-tjuv. Han togs på bar gärning med dold kamera, uppsatt efter att bi-institutet vid Hohenheim-universitetet i Stuttgart blivit av med 72 samhällen och härsknat till.

Det visade sig vara en 71-årig hobbybiodlare från Nürtingen i Baden-Württemberg. Man kan notera att gubben tejpat igen flustret med silvertejp för att slippa bli stucken innan han kånkar iväg med bytet.

Antalet bi-stölder har ökat lavinartat i Tyskland. Hela 85 procent. Orsaken tros vara den svåra vintern, som har tagit livet av närmare 30 procent av landets bisamhällen.

Det är tydligen enklare att stjäla nya bin än att vara hederlig och köpa, rapporterar tyska Spiegel, som citerar tyska försäkringsbolaget Gaede & Glauerdt, specialister på att försäkra biodlingar.

Över 300 samhällen har fått mänskliga fötter. Man har till och med gripit en person som specialiserat sig på drottningstöld.

Spårsändare gömda i kuporna är ett nytt motvapen. Då kan man i alla fall se vart kupan tar vägen, via GPS.

Jag får väl sätta upp en skylt snart: Le mot kameran. Webbkameran.

Det finns fördelar med att ha bina utanför köksfönstret.

Jag kunde inte hålla mig utan var tvungen att kika lite snabbt i fyran, innan regnet tog ny fart.

Inga ägg. Och nu har de sista ynglen från Robin Hood-insatserna kläckts.

Men ungdrottningen har blivit betydligt större än sist. Hon ståtar nu med en klart majestätisk bakkropp. Rena J-Lo. Jag undrar om hon inte varit ute och parat sig trots allt, skillnaden är markant.

I boken står att det att om vädret trilskas, kan det ta tre veckor innan hon blir äggläggande. Och ”Man måste räkna med att avläggarna inte har nytt yngel förrän efter en månad”, citat ”Drottningodling för vanligt folk” av Ulf Gröhn.

Bara att låta saker ha sin gång alltså.

Och kanske hänga in en yngelram till, som stöd så länge.

Tålamod, tålamod.

– Oj, nu har hon upptäckt att jag nallar i grönsakslandet…

Igår ösregnade det hela dan. Ett oavbrutet strilande av vertikal fukt och inget läge att öppna bikuporna.

Idag blåser det småspik. Så jag kommunicerar med den senast inflyttade istället. En halvvuxen harpalt med fantastiskt långa ben. Dessutom alldeles för tam för sitt eget bästa.

Harry. Och han vet inte att jag har en hageltolva runt hörnet.

Tur det.

Det har varit ett väldigt rännande av drönare i ungdrottningens kupa. De kommer i klasar, två-tre åt gången ibland och det må ju vara omständigheterna som lockar, för ingen annan kupa är lika populär.

Jag har bestämt mig för att inte störa ännu. Men snart måste jag se om det hänt något. Flygvädret i helgen kunde man i alla fall inte klaga på.

– Var det vänster? Eller höger, kanske? Fast det var nog vänster i alla fall…

Feromon-ambulansen hos avläggarna ryckte ut i söndags, för att underlätta hemfärden för virriga flygare.

Nu verkar de klara sig själv, de startar och landar obehindrat och verkar flyga rätt, för det finns bra med bin kvar på bägge sidan väggen i lådan.

Det fungerar faktiskt oväntat bra med två små samhällen så tätt ihop. Bina är påtagligt noggranna och verkar ha fattat galoppen – blå landningsplatta till vänster, vitrandig till höger. Och varsin spejare i flustret, för att jaga bort inkräktare.

Men jag fick förstärka stoppningen vid listen inne i lådan. Den list som ramarna vilar på. Lite skumgummi i springan funkade inte, de hade nästan bitit igenom. Nu ligger det en bit avsågad fetspik där istället. Den kan ni ju gnaga på, små bin.