Man behöver inte vara så avancerad.

Hyvlat fint virke från en container, åtta skruvar, två knektar och lite lim, sen satt det som en smäck.

En halvtimme för två, inklusive landningsbräda.

Och jag säger det igen – en bra skruvdragare är kvinnans bästa vän.

Läste broder Adams lilla bibok igår kväll och insåg att han gjorde rent bottnarna redan i början av mars. Bytte, helt enkelt.

Om man omsätter det till norduppländska breddgrader så blir idag nog rätt lagom.

Solen steker och termometern är på väg upp. Två helt nya nackabottnar gör det enkelt att fixa nytt i plastkuporna, bara lyfta, peta undan det lortiga och ställa ner på nytt.

De två andra, till Törebodalådorna, får jag nog ersätta med något tillfälligt. Har inte fått klart de nya träbottnarna ännu för gubbdagiset har slut på rätt sorts metallnät. Bina får nöja sig med nylonnät till slutet av denna månad. Inte särskilt syrafast, men det gör ju inget just nu. Nöden har ingen lag.

Det har dykt upp en kattuggla i Byn.

Och den verkar vara kär i Elvis. Eller rejält svartsjuk, för det ho-ho-ho-hooo-ar hela tiden, åt bigården till.

Har varit på långpromenad och hämtat lite hassel med hängen. De är proppfulla med pollen, så jag parkerade kvistarna vid bikuporna.

Room-service för bin.

Naturen håller annars på att svämma över även här. Jag fick klafsa till knäna i smältvatten nån halv kilometer och plaskade hemåt med vattenfyllda kängor som sa ”skviss, skviss” för varje steg.

Det var faktiskt rätt kul. Och fötterna blev väldigt rena. Att gå runt det obehagliga ligger helt klart inte för mig. Mera full fart framåt.

Jag blandade dunderhonung och pudersocker till en fast deg, kavlade ut rätt tunt och la ovanpå ramarna i varje kupa i morse.  Efter några timmar blev bina som galna i vårsolen:

Det finns en tysk produkt som kallas diethonung.

För diabetiker.

Med en massa fruktos i, verkar det som. Men exakta innehållet framgår inte. Priset är i alla fall rätt högt: bara några ören från 100 kronor kilot.

Med risk för att jag stämplas som bakåtsträvare: Jag tar hellre en liten, liten sked riktig honung än en stor sked klet.

Å ena sidan en vårfluga som sökt skydd på mitt pekfunger undan snöandet i slutet av mars.

Å andra sidan också benen på Hans Samland. En av mycket få som fick träffa legenden broder Adam, benediktinermunk, hemma i klostret. Munken som inte nöjde sig med att överlåta biaveln till vår herre alltså.

Adams enkla avelsråd lär vara de bästa man kan få: Välj ut hälften av samhällena i bigården, utifrån de egenskaper man vill ha. Avla på de drottningarna. Slå ut resten och låt döttrarna ta över kuporna som blir över.

Återstå för mig att välja. Och det rätt snart.

Har börjat nalla på absolut sista honungen från förra året.

Skumhonungen.

Som inte är skum alls, men som ser lite trist ut ovanpå och kan uppfattas som mindre attraktiv.

Den är alltså fulladdad med pollen och små vaxrester. Rena dunderknarket.

Ska ta Malins råd nu och ge bina resten.

Jag får krypa till korset och köpa till morgonteet.

Typiska tecken: Den sega illaluktande kläggan i cellen. Från Jordbruksverkets skrift, klicka på bilden så laddas pf:en hem.

Det har dykt upp amerikansk yngelröta i Enköpingstrakten.

Riktigt tråkiga nyheter för de som drabbats, eftersom det är lag på att förinta alla smittade samhällen, rubb och stubb. Ramar, vax, kupor – bara att elda upp. Ett antal tusenlappar om man inte är försäkrad.

Trist också att ingen av biodlare-organisationerna – (och här vill jag skriva något elakt) – kan stå för nyhetsflödet i så här allvarliga frågor.