Det surrar fint på insidan och allt verkar ok.

Utanför är det rena killing fields.

Kanske skulle man göra en sån där vindbryggeliknande konstruktion av flusterbrädan. Så den går att vika upp, som skydd mot snö och överdos av väder.

Det kanske minskar självmordstendenserna hos de mest vårystra gammelbina.

Bidöden har slagit riktigt hårt i landet i väster. Dessutom är pollen och vax laddat med pesticider.

I San Francisco har kemister och forskare idag inlett en konferens med bin och pesticider i fokus. Parallellt jobbar två federala myndigheter med problemet varför bina dör. En federal domstol har kommit fram till att U.S. Environmental Protection Agency inte tagit hänsyn till alla krav när man tillåtit bekämpningsmedel.

Ska bli spännande att se var det landar.

Merced, Kalifornien, den 22 mars 2010. Ingen vintervila där:

Fördelen med regn är att snötäcket blir tunnare.

Dessutom blir bikuporna lite renare utanpå.

Man ska tänka positivt allså, medan blötsnön plaskar ner.

Våren, kom hit och värm.

En som vet sa att man inte ska öppna och pillra i kuporna förrän det är minst 10 grader i skuggan.

Möjligen stödfodra så småningom med liten sockerdeg, dvs florsocker, kanske lite egen honung och lite vatten. Lagom fast konsistens, plattas till och placeras ovanpå ramarna.

Men pollendeg var det ingen som testat. Jag tror jag låter bli också. I alla fall pollendegen.

Fick också ett par kloka ord om kamikazepiloterna: Det är inget att oroa sig för. Nya bin är redan på gång på insidan och det är dags för de gamla vinterbina att kila vidare. 

Livets hjul rullar på alltså.

Framåt.

Horder av nödiga små bin tog sig förtjust ut i solen igår. De bajsade överallt. Och många, många trillade ner i snön och frös ihjäl. Jag ryckte ut och plockade upp allt som sprattlade och pulade tillbaka in igen, men det var som en droppe i havet.

Det är i alla fall ordentligt surr i alla fyra kuporna trots massiva förluster.

Hos bastarderna är det 32,4 grader and rising.

De verkar ha gått upp i översta lådan nu. Och det låter som de kickstartat.

Jag kände försiktigt på lådorna. De har lättat i vikt ordentligt men det är nog inte tomt på mat.

I eftermiddag ska jag fråga experten till råds om jag ska stödfodra lite. Och hur man gör pollendeg.

Ingen brist på saker att oroa sig för alltså.

Elvis gör i alla fall ett strålande jobb. Småfåglarna vågar sig inte fram ens för att kalasa på alla döda bin.

Det ligger i Litauen, ett par stenkast från polska gränsen. Ett underbart ställe med urgamla bikupor och massor av högst levande bin.

Undrar vad dom använder för dundermedel för att hålla helveteskvalstren stången.

Jaha. Nu är det nån mupp i USA som skriver att bidöden i delar av Kanada beror på klimatförändringarna. Sommaren var nämligen lång och varm, så bina kunde flyga mer och blev alltså så trötta att de liksom bara dog.

Som min far brukar säga: Saliga äro de korkade, ty de skola icke sjunka så djupt.

Och så var det dags att äta upp orden ”jag är aldrig sjuk”.

Nu är det dags. Med råge. Rösten är borta och någon har hällt cement i lungorna.

Det blir full attack med väteperoxid och inhibin från binas eget apotek.

Dags att ta fram dunderhonungen alltså, och ta time out.

Det händer allvarliga saker på andra sidan Atlanten, berättar danska biodlare.

90 procent av bisamhällena i Vancouver Island, Kanada, har dött i vinter. Den värsta katastrof som drabbat näringen, rapporterar Vancouver Sun.

Orsaken? Varroa och allt som föjer med.

Fick förresten ett bra tips för flygsugna bin som är ute för tidigt.

Sätta lite säckväv eller en gammal mattstump upp mot flustret. Då kan de promenera hemåt och slipper hamna i snön och förgås.

Inte för att våren verkar stressa direkt.

Det ska till och med komma mer snö.

Dö, vinter, dö.

Jag vill ha vår nu.

Jag vill ha vår nu.

Jag vill ha vår nu.