Värmen är på väg.

Temperaturen har stigit till minus 10 och bina håller ställningarna.

Om bara något dussin veckor har snödropparna nog stuckit upp.

Vik hädan, arktis.

Allt signerat paret Berglin, alltid aktuella i bland annat SvD, finns också i lösvikt i bokhandeln. 

Och efter en överdos från självutnämnda besserwissrar, lyckligt omedvetna om sina generande brister men fast beslutna att diktera hur resten av mänskligheten ska leva – varför bor de mest fanatiska naturfascisterna aldrig i glesbygd utan i stan?

Det var minus 28 grader ute tidigt i morse.

Kung Bore is back alltså. Efter några bleka vintrar äntligen något att bita i.

Surt för flyttfåglarna som chansade och stannade kvar i byn. Den här gången blir priset högt för dem. 

Men det finns en viss charm i att kura under duntäcket och fundera på vilken kroppsdel som ska stickas ut från sängvärmen först. Eller lyssna på hur elden sjunger i den gamla täljstenskaminen.

Och bina gnäller inte. Lcd-visaren på tempmätaren hos bastarderna börjar visserligen se lite blek ut, men det är plus 10,3 grader på insidan.

Fina bina.

Hittade en lika inflammerad som intressant debatt från 2003. Året då SBR hux flux började blanda tio procent socker i honungen, för att göra produkten mer lättflytande. Fruktos närmare bestämt. Värt att notera är att när kineser gjorde samma sak blev produkten portad i EU.

Dåvarande SBR-hövding Rolf Månsson försvarade sig i DN med att matlagningshonungen har ”samma kvalitet och samma smakförnimmelse” och Corren rapporterade om honungskriget.

Livsmedelsverket kontrade med att produkten inte alls får kallas honung, enligt EU-direktivet som förbjuder manipulering om råvarunamnet ska behållas.

Bråket slutade  med anmälning till länsstyrelsen, som beslutade att tillsatsen var ok förutsatt att etiketten ändrades så att sockertillsatsen framgick. Dessutom ändrades namnet till matlagningshonung.

Konsekvensen var också att ett antal upprörda biodlare sa tack och adjö till det man kallade fusk. Det är alltså inte så ensamt bland de solitära dissidenterna, har jag upptäckt.

Socker, någon..?

Fyrans fluster. Med musskydd.

Under hela vintern bildas c:a 15 liter vatten vid binas förbränning av vinterfoder, skriver projektgruppen hos yrkesbiodlarna i ett litet blad om kupbottnar.

Allt detta vatten lämnar biklotet i form av vattenånga. Det gäller alltså att se till att flustret inte immar/frostar igen, då tar möglet över.

Faktiskt syns is vid flustret hos bastarderna, som verkar ha kvar klotet långt ner. Men hackar jag bort isen nu så lär de vakna till och det är nog ännu sämre med tanke på väderläget.

Kramhormonet oxytocin flödar vid kärlek, ömhet, kroppsnära relationer och allmänt välbefinnande. Toppen, kan tyckas. Men nu visar det sig att samma lilla hormon också är högaktivt vid mindre uppskattade egenskaper.

Vid social uppförsbacke är det just oxytocin som får avund, svartsjuka och aggressivitet att sticka upp sina fula trynen.

Det finns faktiskt planer på att tillverka ”snäll-piller” med oxytocin. En sorts prozac light. Planer som nu hastigt lagts på is eftersom försökspersonerna blev som rasande drakar i toleranstest där orättvisa användes som retning.

Man kanske skulle börja med någon form av mätverktyg istället.

”Var god spotta här, så ska jag säga dig vem du är.”

…och så är det dags att runda av det gamla och ringa in det nya. Sopa ut möteshingstar och häradsbetäckare och se fram mot en ljusnande framtid.

Bokstavligen, minoot för minoot.

Kolla bara diagrammet. Har norpat från SMHI (och länkat den dit, så jag inte blir stämd av nåt åskmoln på väderfirman, tack snälla rara). Kurvan visar hur många minuter dagens längd förändras från ena dagen till nästa. Rena lysraketen.

Grönt är det sydliga landskap som Sten Broman ville gräva (skydds-)dike till, den bruna linjen är Svealand, den mörkblå är Västerbotten och den exotiskt turkosa är Lappland.

Undrar förresten vem som är landets nordligaste biodlare.

– En riktigt God Jul önskas från oss alla!

…stjärnorna gnistra och glimma.

Har för första gången skottat runt bikuporna. Men garanterat inte sista, snön vräker ner just nu.

Bina har det gott. Ett svagt, svagt surrande hörs i alla kuporna, musskydden funkar bra och det är behagligt varmt hos bastarderna i alla fall. Tempmätaren visar plus 18 grader i klotet, minus 8,6 på utsidan.

God jul, små bin. Jag gillar er mer och mer.

Jag är med i drösar av mer eller mindre exklusiva sällskap, från Kungliga bibliotekets vänförening till små och stora jaktklubbar, stödföreningar av alla möjliga slag och så förstås bi-föreningar. Nu är det dags att betala årsavgifter igen. Och den årliga funderingen på varför.

Oftast finns en solklar anledning till medlemskap. Man får något bra för pengarna helt enkelt.

Men jag har i ett par års tid funderat på varför jag ska betala  450 kronor för att vara med i SBR. Och jag hittar faktiskt inga vettiga svar alls när jag söker medlemsnyttan. Speciellt inte när det står klart att bara 50 kronor hamnar i den förening där jag är mest aktiv och där jag fått massor av hjälp och stöd.

• 400 av mina pengar försvinner rakt ner till centrala kansliet. Voffor då, kan man fråga sig, det är ju rena pyramidspelet. Det borde faktiskt vara tvärtom, 400 lokalt och 50 centralt. Minst.

•Bi-tidningen i all ära. Men det finns bättre, snabbare och mer interaktiva kommunikationsorgan på nätet sedan länge, inklusive köp-och-sälj. Gratis.

•SBR:s varumärke är svårt urholkat, det räcker att studera honungshyllan på vilket snabbköp som helst för att inse det. Kanske en av tio burkar har SBR-etikett där. Min lokala konsum får högre kilopris för importerad honung som påstås vara rättvisemärkt men ser ut som någon kräkts rakt ner i burken. Var är min rättvisa…?

Jag har en obehaglig känsla av att SBR:s uppdrag faktiskt är att få fram en massa billig amatörodlad honung till företaget Svensk Honungsförädling. Den som undrar om sambandet kan ju testa SBR:s växelnummer. Då kommer man nämligen till honungsförädlingsföretaget, som arbetar helt kommersiellt.

Om medlemskapet var gratis, kopplingen till den vinstdrivande bissnissen öppen och landets alla små biodlareföreningar fria att välja själva – då vore det inte konstigt. Det finns mängder av företag som startar klubbar och delar ut medlemskort.

Problemet är att spela under täcket och inte erbjuda någon medlemsnytta alls.

Mitt SBR-medlemskap är alltså i utförsbacken, kan vi säga.