– Hon har inte diskat! Skynda er!
Först tänkte jag hålla all disk av stora frestande saker inomhus, för att inte utlösa röveri. Sedan insåg jag att det helt enkelt blev väldigt besvärligt.
Upp på skottkärran åkte allt stort och kletigt, och sedan iväg en bra bit bort.
Det funkade. Kvar idag är bara lättdiskade vaxsmulor. Samt ett och annat hoppfullt bi.
– Herregud vilka lortiga fingrar biodlaren har…
Idag är Stora Städardagen. Kanske sista chansen med bra väder, för kylan är nog snart här.
Jag har skruvat bort alla galler vid flustren så bina lätt kan få ut allt skräp.
De har helt klart fattat galoppen. Ut åker både gamla döda drönare och rester av getingar och humlor.
Galler har varit bra, men städningen har försvårats.
De har gömt sig i hörnen under sommaren och jag har inte hittat ett enda. Men en rejäl gasning skrämde ut de vidriga små krypen.
Läget är trots allt bättre än förra hösten. Då räknade jag till i runda slängar 1.400 exemplar bara i Ettan efter första bekämpningen. Nu är det inalles 54 på inlägget i samma kupa efter samma behandling. Seger är kanske att ta i, men ohyran är i alla fall nere för räkning.
De flesta varrorna (varååorna… varrosarna..? …jämrans hopplöst namn som ingen kan uttala…) är döda, men några sprattlar energiskt.
Inte länge till, otäcka små blodsugare. Inte länge till. Ställ er i kö till kvalsterhimlen, för nu ska ni väck.
Somliga har en liten chic handväska på jobbet.
Biodlaren har en liten honungsburk. Kostar i fullt skick ungefär lika mycket som en äkta Vuitton, men är absolut mycket trevligare. Och väldigt behändig att transportera med spännband och en dramaten.
Det är alltså snart dags för årets absolut sista sväng med slungan. Med lite tur får jag en rejäl skvätt till, att sälja lagom till jul.
I kväll går honungscentrifugen för sista gången den här säsongen.
Det är verkligen något som fattas nu när bina är på väg att gå i vinterklot.
Å andra sidan är tillvaron bokstavligen tapetserad med desperat hoppfulla budskap som muntrar upp. Ibland på sätt som kreatörerna nog inte tänkt sig. Som det där med möjligheternas land. Och verklighetens folk. Eller om det var verklighetens land och möjligheternas folk. Katten om jag kan hålla isär dom, men Bodström lär i alla fall ha varit synlig utanför Fejsbook nyligen.
Politikerna håller på att bli som mördarsniglarna – överallt och slemmigare än man kan tro. Undrar om det är som med Arion vulgaris och Varroa destructor – att allt egentligen handlar om att hålla ner populationstrycket.
Biancas vaktbin jobbar hårt på flustret. Hjälper inget annat så blir det ett rejält bett i magen på inkräktaren. Som i det här fallet kommer från Kajsas kupa, av utseendet att döma. Många av Gullans barnbarn har förresten den där feta gulbruna randen.
En av de köpta drottningarna (hoppas jag…) är en riktig äggspruta. Ägg på elva ramar av 20 när det var dags att fixa inför vintern i Ettan. Trots att de bokstavligen sög på ramarna i helgen – det var nog mer pollen än honung kvar i den kupan.
Drottning Bianca (a.k.a. Anna Bi-Anca) var biet som dök upp dagen efter den nyköpta drottningen försvann. Eftersom hon var jättestor och mycket lik köpevisen redan då misstänker jag starkt att nummerplåten på ryggen helt enkelt åkte av. Eller blev bortputsad – det lär ha hänt förr.
Hon är i alla fall en stark kandidat till anmoder nummer två, jämte Gullan.
Jag vill att det ska bli vår nu…
Undrar förresten om andra biodlare också värmer en hink sockerlösning på kvällen och tassar ut med till bina, så de ska få något varmt i sina små magar när nattfrosten slår till.
Hemma hos Kajsa. Ett husbi med städfnatt och 50.000 sega systrar i taket.
Årets första nattfrost bet till natten mot lördag. Bina drog ihop sig till klot i kuporna och var riktigt morgonsega. Som enorma hängbukar såg det ut om man tog bort gallret bak och spanade över golvet mot flustret.
Knökfullt.
Först trodde jag att det var vildbygge under ramarna och tänkte ”bannade helvetes klet”, eftersom det ska en låda till under snart. Men det är bara bin. Massor av bin.
Det är barskrapat och tomt i foderlådorna överallt utom i Bigittas kupa. Där hann jag knöka ner 14 kilo, men det är bara en liten slatt kvar på botten.
I morgon blir det slutskattning och vinterfoder till alla. Gullan och bastarderna får lyxkäk i form av Bifor – det vore verkligen trevligt om hon tittade fram nästa vår och körde en säsong till.