Icke godkänd genmanipulerad potatis har dykt upp i Norrbotten. Det handlar om sorten Amadea, som odlats i fältförsök i Sverige sedan 2005.

”Inom ramen för övervakningsprogrammet för den genmodifierade potatisen Amflora har företaget Plant Science Sweden hittat enstaka plantor av en icke godkänd genetiskt modifierad potatis vid odlingar i Norrbotten. Plantorna som hittats, knölar och blast, har destruerats genom frysning. Jordbruksverket har ålagt företaget att söka efter och destruera alla avvikande plantor i odlingarna samt ge verket utförlig information för att spåra hur inblandningen har skett”, skriver Jordbruksverket.

Enligt företaget BASF, som äger genuppsättningent till både Amflora och Amadea, är den senare avsedd att komplettera och senare ersätta Amflora. Man räknar med att börja marknadsföra knölen Amadea år 2013/2014. Den första skörden av Amflora är redan upplockad.

Och så har jag rest mig efter en 40 timmars akut nära-döden-upplevelse.

Som norrmannen högt uppe på en balkong på Karl Johan sa när folk skrek att han skulle sluta kasta ner saker:

– Jeg kaster ikke ner, jeg kaster opp!

Bina sörplar i sig rejält. Lådorna rymmer 15 liter och nivån sjunker snabbt, flera centimeter per dygn. 

Bra grejor. Inget slabb och dräll och mycket få som drunknar.

Ratta in SVT måndag 30 augusti klockan 20 och spana in livet i kupan sett genom värmekamera. Eller tryck på den lilla start-pilen här ovanför.

Mycket intressant BBC-film i ”vetenskapens värld”. Se den!

Jag tog in några till synes stendöda bin på kvällen för att ge till experten som kan mäta vingar och se hur rasrena bastarderna är egentligen.

Skendöda visade det sig. De var bara stelfrusna och vaknade till liv i morgonsolen. Lite honung till frukost och en snabb koll i lokalbladet, sedan ville allihop ut igen.

Jag måste nog faktiskt aktivt ta död på några för att få undersökningsexemplar.

Usch.

-Hej hå, hej hå, vi hem till kupan gå…

Fyra samhällen klara, tre kvar. Och sockerberget i köket är halverat.

Det blev förresten inte slungan. Det blev en av die deutsche abschluss-mojängerna, honungs-behållarna. Lagom stor att röra ihop en lösning på 12 kilo socker i taget. Perfekt.

Bina gick att få ner på en låda med ett nödrop. Knökfullt är ordet, känns bra inför vintern. Och inga fler att slå ihop. När dom har dragit ner allt socker får dom en tomlåda under.

Jag har kommit på ett underbart galet sätt att lösa det där med att röra ihop massor av sockerlösning utan att kleta i syltgrytan, som bara rymmer tio liter.

Man tager ju vad man haver, vilket egentligen är den jättestora slungan. Inte diskad ännu efter årets sista slungning heller. Så den innehåller alltså lite bonusfoder i form av honung.

Man måste mäta vatten och hälla i rätt mängd socker. Sedan köra lite långsamt tills det löst sig. Då är det bara att fylla kannorna i behagligt getingfri miljö och bära ut. Och lösningen kan stå några dar om så är.

Måste bara kolla exakt hur mycket socker det är i varje giva och notera per samhälle.

Hoppas det funkar…

Getingarna är värre än någonsin, men lyckas sällan ta sig levande ur kuporna även om de tagit sig in.

Däremot överfaller de allt oftare dragbina på flustret. Notera gadden och gifdroppen (inringad).

Och alla borde ha en egen jättehink med honung i köket. Jag har alltså äntligen lyckats få loss mina rostfria tyska abschluss-mojänger ur Postens järngrepp.

Deutche superqualitet och jag är helnöjd.

Speciellt med det låsbara locket. Kanonbra.

Det är hysteriskt kul när stora män blir rädda för väldigt små saker. Sherifen i North Carolina vågade inte lämna bilen. Det finns rörligt också om man klickar på bilden.