Snabbmetoden ”bli sams eller dö” fungerade sådär.

Bina i sexan var oväntat fredliga och accepterade snällt de viselösa husbina från femman. Möjligen för att biodlaren bytte plats på lådorna, rev sönder lite honungskakor och var så irriterande att ett gäng nerskakade husbin slank ner utan större oväsen.

Värre var det med alla husvilla dragbin. De fick mycket stryk när de försökte hitta en kupa, speciellt hos närmasta grannen Kajsa. Bin med pollen fick komma in, men alla andra verkade gå på pumpen. Hårdhänt också, vaktbina bet och stack ihjäl ett antal.

April 2011 skriver väderhistoria. Det är 23 grader ute – i skuggan. Väderspåpersonerna lovar fortsatt tvåsiffrigt en bra stund till och björkarna har rejäla musöron.

Kan vi stanna tiden nu snälla, och få ha det så här i 50 år till eller så…?

Gullan is back! Hon pinnar på med bra fart i solen. Tre fina yngelramar och lika snälla bin som förra året. Ska nog byta ut henne i sommar ändå, men hon ska få en egen lyxkupa att pensionera sig i och fri honung på livstid, vad som än händer.

Ny regent i bigården är nummer 28 Silvia. Det är bombmatta efter bombmatta, tio ramar fulla larver och täckt yngel och knökfullt med bin i två lådor. Så jag la på en till – brist på bin att värma upp den finns ju inte.

Tre lådor i slutet av april… det är hög tid att avliva myten om varumärket buckfast. Krainer regerar.

Femman är stekt. Det är bara puckel hos blå elakingarna. Plus ett försök till drottningcell. Och en massa drönare. Pigga och raska, men ändå. En garanterat infertil skara.

De koleriska illbattingarna har alltså kämpat färdigt. Jag vet inte när drottningen strök med, men av storleken på larverna att döma är det någon vecka sedan. I ärlighetens namn kommer jag inte att sakna dem.

Lika bra att skaka ner överlevande husbin till sexan nu på en gång. Jag ser inga ägg alls, så jag passar på innan något husbi blir desperat, börjar lägga ägg och skaffar sig fasoner.  Kanske bäst att sila genom ett spärrgaller också, jag vill inte ha med några drönare med elakt dna.

Verkligheten är definitivt roligare än det digitala livet just nu. Speciellt som de lokala gangstrarna snart dras inför tinget igen, hehehe. Inga Ferrarikraschar den här gången men absolut intressant ändå.

Själv kan jag kan inte bestämma mig för om jag ska sätta i ett par drönarramar redan. Å andra sidan är det rekordvarmt, en jämrans fart på bina och snart maj i alla fall.

Beslut, beslut. Jag får sätta mig och glo på bikuporna i solen och se om väderknäna ger någon ledtråd.

Nu har jag sjöutsikt på torpet igen. Men i år slipper jag paddla till kuporna. Har lärt mig den läxan och kommer aldrig att parkera avläggarna på lågland igen.

Risken för uttorkning i kuporna är i alla fall obefintlig.

Dessutom ska vägfogden ha en stor eloge. Att det alls är farbart är fantastiskt.

Arméerna är på vandring när som helst. Måste skaffa motmedel och det snabbt. Bråttom, bråttom.

Rena bottnar, en låda till (under), strålande sol och mer än tio grader varmt.

Alla krainerdamerna mår glimrande och har kickat igång turbon.

Det bärs in pollen i stora lass och tvåan hade soprent på foder igen igår. Så jag norpade en full honungsram från femman, där det är flera kilo mat kvar.

Håller vädret kursen blir detta ett strålande biår.

Skurlovet hägrar, äntligen. Det blir tvåsiffrigt och jag har hur  mycket som helst att göra.

Måste komma ihåg att ge dom tio ramar till i lådan under också. Spatiöst är hemligheten, insåg jag förra sommaren. Gott om utrymme, men inte så de riskerar att frysa ihjäl.

Krainerdamer gillar inte att vara trångbodda en millimeter och de har redan trampat på gasen.

Fick ett brev från myndigheten som egentligen har makten över människorna.

”Vilken typ av djur avser ni att föda upp? Och hur många?” undrade handläggaren, som lite väl närsynt granskat min ansökan.

Jag skulle aldrig låtit fan flyga i mig när jag svarade. Och jag borde absolut inte ha raljerat. Förlåt, förlåt. Men det är inte mitt fel att en fet bikupa rymmer 90.000 individer.

Den rätt eleganta (och vansinnigt roliga) förklaringen om just mina väldigt många men mycket, mycket små produktionsenheter, vad de producerar (”se firmanamnet”) och hur de bokförs (inte som levande djur utan som vilka muttrar som helst) föll inte i god jord alls.

Med sådana handläggare behöver Skatteverket inga fiender.