En geting har tagit sig in hos Gör-Ann och myteristerna i gryningen och rövat bort bin. Det är bara 6-7 grader på morgonen nu, bina är så köldstela att de inte kan försvara sig.

I morse tog jag den på bar gärning. På flustret låg resterna – små bi-ben, några vingar och ett avbitet litet huvud. Intill satt getingen och kalasade på ännu ett bi, som sprattlade men inte hade en chans. När jag blev för närgången hoppade den ner i gräset med biet i käften.

Jag såg bi-rester på samma fluster igår morse också och funderade på vad som var på gång.

Kan ha varit en bivarg, en typ av geting som specaliserat sig på att jaga och äta honungsbin. Nu tar den getingen i alla fall inga bin mer.

Det finns inte mycket kvar att äta ute nu och det var bara 5 grader ute i natt. Snart frasar det i gräset när man går för att hämta morgontidningen i lådan nere vid vägen.

Dragbina är rätt slanka när de kommer tillbaka. Inga fyllda honungsmagar längre. Några börjar se riktigt slitna ut, hårlösa uppe på mellankroppen och med fransiga vingar. De ägnar mer tid än någonsin åt morgontoaletten i solen på flustret.

Alla utom ettan har snart dragit ner 20 kilo socker till vinterfoder. Trean, med två lådor, har passerat 25 kilo.

Jag var lite orolig för vattenhalten, den ska ligga på 15-20 procent. Mer så jäser honungen, mindre så blir det betong. Har ingen refraktometer och kunde inte mäta innan. Dessutom har jag rört lite på känn under kristalliseringen. Kanske skulle honungen bli för lös. Eller för hård. Eller grynig.

Helt obefogad oro, visar det sig. Min honung har blivit perfekt.

Fast men ändå mjuk och len. Den lilla gropen efter teskeden rinner inte ihop utan håller formen.

Mmmmm… Tack snälla rara små bin för era miljoners triljoners blombesök.

Stöd din lokala biodlare, köp alltid lokalt producerad honung!

Varje låda i kupan har tio små ramar, där bina föder upp sina yngel och lagrar honung.

Ramar som ska spikas ihop, förses med sex små distanspluppar och stift per styck, trådas med metalltråd och till sist förses med en förpräglad vaxkaka. Den smälts fast på tråden med hjälp av svagström och ger bina lite hjälp på traven vid cellbygget.

Högen här innehåller 60 ramar. Räcker till sex lådor nästa år. Jag behöver hog minst fem gånger så många – samhällena blir mycket större under högsäsong och jag kan nog dela dem också.

Brist på sysslor är det inte, alltså.

Något för förortspyromanerna kanske. De som säger att de inte har något att göra och därför känner sig manade att bränna och kasta sten.

Testa modet med en kvarts miljon bin istället, grabbar. Och se till att det blir någon honung. Ni kommer att ha sysselsättning resten av livet. Plus respekt.

Förut bodde det en stor snok i boet under utedasset. Den var väldigt skygg och helt ofarlig och skrämdes inte alls.

Igår hittade jag den här rätt stora och mycket vackra fröken på snokens gamla favoritplats.

Hon vill inte kompromissa och jag vill inte bli biten i baken. Så hon får flytta och har bott i en hink över natten.

Om nån timme har hon ett nytt hem ett par mil bort.

Drottning Gör-Ann lägger ägg. Och det finns larver. Och bina pysslar om henne. Yes!

Äntligen kan jag bocka av ettan som viseriktigt och redo för vintern.

Smart är hon också, tog en halvtimme att hitta. Jag fick gå igenom precis hela kupan, hon satt på sista ramen och ville inte bli upptäckt. Lite tippex på ryggskölden fick hon, så nästa gång blir det enklare.

Gör-Ann – du regerar.

Hoppas vi ses i vår.

Lyckades filma drönarslakt hos myteristerna med mobilen.

Eftersom vi bara har smalband i byn tog det en stund att ladda upp, filmen togs 25 augusti.

Jaha, så här går det när biodlaren glömmer att sätta tillbaka luckan längst bak i lådan och bina kan bygga som de vill i några dagar.

Vildbygge, både på bakersta ramen och på lådväggen. Snabbt gick det också. Blixtens samhälle i tvåan har stoppat nästan ett kilo vinterfoder på fel ställe.

Riktigt kletigt blev det när jag skar ner och bort för att få ordning på grejorna igen. Fast bina verkade inte ha något emot att städa. De är stora nog att försvara sig mot rövare också.

Ett fint samhälle, bara knappt 50 varroakvalster på inlägget efter behandling och på god tillväxt.

– Boogie!

Bastarderna verkar trivas med större bostad.

De drar ner kilovis foder per dag och alla har något att göra. I stället för att som förut hänga sysslolösa i klasar på flustret jobbar de för fullt. Pollenbina kommer hem med de sista kornen från ängen. Husbina står och fläktar för att torka all sockerlösning som stoppats in i vaxcellerna. Och det föds nya fina bin, vinterbin, som inleder karriären med cellputsning.

Hösten är snart här och bina gör sig redo.

Kolla in Sugarhill Gang:

Det finns hur många redskap som helst för att mata bin.

Mest budgetvänligt är plasthinkar som man lägger nån sorts flöten i, så bina inte drunknar när de ska sörpla i sig. Allt som flyter duger, inklusive halm, leca eller blad.

Sen har vi mer eller mindre exklusiva foderlådor. Och foderlådor som man kan uppfinna själv. Ballonger (jag kör 4-liters), flustermatare, pollenautomater, foderdeg, hinkar med hål i locket och hinkar med nät, bägge ställs upp-och-ned, så bina kan suga i sig underifrån.

Prylsport är bara förnamnet.

Vinterfoderframställningen dominerar annars mitt kök just nu, med numrerade hinkar, trattar, sockerpaket och största lingonkastrullen.

Och jag kan bara säga en sak:

Fyra kupor är precis lagom.