Det ska vara lagom trångt när man ska in
av
– Visst, vi gillar att bo trångt. Men snälla biodlaren – man måste ju kunna komma in i kupan!
Gullans bastarder funkar inte på en låda till vintern, som jag tänkt. De väller över och under och runtomkring, hur man än gör. Inte ens när det spöregnade lyckades alla ta sig in, de knökade ihop sig på flustret. Och fler är på g, av yngelramarna att döma.
I morse la jag på en låda med de finaste utbyggda ljusa ramarna, såna med honung som inte blivit täckt. De tyngsta satte jag i mitten. Hade tänkt att slunga det till mig själv, nu fick bastarderna större bostad istället.
Mer vinterfoder blir det förstås. Men jag hoppas det lönar sig i vår. Och att dom nu drar ner fodret till nya övre lådan. Och gör vinterklotet där.
Biodling är inte så enkelt som jag trodde.
Yngelramarna längst fram (eller bak) inför vintern. Aldrig i mitten, för då kan maten ta slut för snabbt i vinterklotet.
Ta er in nu om ni kan, zmå bin.

– Här har hon godiset!
Drottning Gör-Ann har bott i en liten bur i min en innerficka i mer än ett dygn, med mat och ett gäng följebin. De surrade lite hemtrevligt, jag gillade känslan faktiskt. Och bina gillade värmen.
Det finns lite papper på flustret hos fyran nu på morgonen och det ligger pappersludd under nätbotten. Och husfriden verkar bestå, det ligger inga döda bin utanför och hörs inget alarmerande surr från översta lådan där myteristerna acklimatiserar sig.