Ikväll kom dom.

Två fina samhällen, knökfulla med bin som direkt fick två lådor LN var. En avläggare krainer plus en svärm av okänd härstamning.

Och dom där sista är väldigt gula. Absolut inte krainer och inte renrasiga ligustica heller, inte tillräckligt gula för det, och den omärkta drottningen är mörk. Men snälla och kakfasta är dom.

Tre bikupor utanför köksfönstret alltså, för Bibi Victoria lever ännu, liksom hennes mycket blygsamma följe.

Kan bli en intressant tid framöver på flera sätt för dom gula är fortfarande svärmsugna. På en ram satt redan en stiftad visecell. Den omärkta madamen jobbar i alla fall på som bara den, hur mycket yngel som helst på tio ramar. Blir till att hålla järnkoll där och kanske dela igen. Om inte Bibi Victoria slutat lägga ägg skulle jag nog byta, men jag blev avrådd.

Hoppas den där gula madamen inte sticker iväg igen bara.

Fantastisk fin svärm annars, måste ha varit surt att bli av med hela det gänget.

Och krainer från bitillsynsman Pettersson är alltid kvalitetsbin. Snälla och flitiga och knökfullt i transportlådan, massor av yngel och mat. Dom försökte inte ens stickas trots stor uppståndelse och knatade snällt in i sitt nya hem.

Och eftersom Tierps biodlareförening är världens bästa så fick jag hela alltet hitkört och slapp hämta.

Min tro på den biodlande delen av mänskligheten är härmed återupprättad.

Blomfat med matolja mot myrorna funkar inte när det regnar.

Vattnet trycker bort oljan underifrån.

Jag måste ha tag på konsistensfett istället och kleta runt kuppallen. Eller ullfett, det är inte petroleumbaserat och förmodligen bättre.

Vet nån var man hittar ett par rejäla klickar månne?

Annars blir det försvarets hudklägga. Nu med rosa kamouflagemönster – produktutvecklarna måste ha fått nåt sorts hjärnsläpp.

Men det luktar ju bättre. Och jag har ett par gamla äkta talgstinkande superstift kvar. Tur det.

Apis-vågen rullar över huvudstaden.

Villaägarna har nämligen börjat skaffa bin i smyg. En kupa, gärna gula eller nordiska. Och snälla ska de vara. Ett gäng sofistikerade mellifera smäller snart lika högt som en pietetsfullt renoverad och vårdad gammal mahognybåt.

Hoppas bina inte går samma väg som labradorhundar. Jaktlabbarna är pigga, vakna och smarta, men den arma gren vars öde det blev att bli rultiga sällskap åt klåfingriga barn har förlorat stinget. Inte för att hjärna är någon tillgång i det läget, men ändå.

Hoppas bina slipper ödet att bli sällskapsdjur.

Nu är detta biår kört. Det vräker ner vatten igen och är beklämmande svalt, inte ens 15 grader mitt på dan. Bibi Victoria har fått nog, hon har slutat lägga ägg.

Har också insett en annan sak. Det är inte brist på biodlare egentligen, vilket påstås från branschen.

Det är däremot en skriande brist på bin.

Som nybliven biodlare kan jag bara säga – varför ser branschorganisationerna (som jag betalar pengar för att vara med i) inte till så det kommer fler kvalitetssäkrade bin på marknaden? Gärna till medlemspris. Ni kan ju ta bra betalt för litteratur och kurser och medlemskap.

Vi som betalar för medlemskap börjar nog undra var medlemsnyttan är. Att kränga etiketter och köpa honungen av oss för högst en fjärdedel av det pris jag får med skylt vid vägen räcker liksom inte.

Morr.

Vindrutetorkare på norska.

Den här svärmen slog sig ner på en parkeringsplats utanför ett köpcenter i Levanger i Norge idag. 

Och det tål att upprepas: en bisvärm är inte farlig. Bina sticks inte, de är upptagna av helt andra saker. Får du en svärm i trädgården – ring din lokala bitillsynsman, så får du hjäp. Välj distrikt i listan i länken och slå en signal, det kostar inget.

Antalet biodlare ökar för första gången på länge, rapporterar Radio Östergötland idag. Annars har trenden i åratal varit att några hundra lägger pusten på hyllan varje år.

Enligt den färskaste officiella bi-statistiken är var femte biodlare kvinna.

Först trodde jag att mina bin var riktigt korkade. De letar nämligen nektar i fel ände på aklejorna.

Sedan hittade jag de små hålen i toppen på ”spröten” och fattade att de trots allt är rätt smarta. Hålen är nog efter humlor som slangar bakvägen överallt. Och bina tar samma genväg till nektarförrådet.

Bina röjer rejält sedan ett par dar.

De kastar ut sopor, städar och plockar bort smulor. Det syns bin på blommorna i trädgården för första gången och det verkar som samhället håller på att komma igen. De tänker inte ge upp och dö frivilligt, helt klart.

Fina bin.

Ett kom nyss flygande ur kupan med en himla fart med någon sorts stekel i käften. Mycket bestämt – ut åkte den inkräktaren. Och myrorna är borta (liksom alla höga grässtrån som de försökte använda som klätterstavar för att ta sig över).

Bin rockar.

Seinfeld outade sopp-nazisten i New York.

Här i trakten har vi vår egen sop-nazist. På den lokala återvinningen. Där sprätter han omkring som en karikatyr av salig Micke Dubois figur Elaka polisen. Fast med kvast istf batong.

Inte nog med att han tvingar folk att krypa ner i behållarna och hämta, om nån enda liten skärva hamnat fel. För vem vet vilka katastrofer som kan hända om det fd färgburkslocket i plåt får ligga kvar bland konservburkarna.

Den übernitiske mannen kastar sig till och med i sin bensindrivna tjänstebil och förföljer folk på allmän väg, för att köra ikapp och skälla ut den som stannat för att borsta av flaket. Vad han gör om folk inte hinner ut från huvudreviret innan de borstar törs man bara gissa.

Annars nöjer han sig med att bara spana på dom som kan misstänkas vara företagare och absolut inte får använda hans facilitet.

Som Strindberg skrev i ”Ett drömspel” – det är synd om människorna.

Det var inte så svårt. Försiktigt men bestämt med säker hand. Och aldrig ta i bakkroppen, den skadas mycket lätt. Bara hålla i den hårdare främre delen av kroppen. Sedan ett litet raskt klipp med druv- och tåsaxen över vingarna på ena sidan. Och akta de små benen…

Öva på drönare var dessutom idiotsäkert – de kan inte stickas alls.

Nestor Ingvar var den ende som fick klippa en riktig drottning.