Man kan inte vara helt säker, men jag har en bestämd känsla av att vi aldrig kommer att få se en ledarsida i en svensk tidning propagera för mer drickande.

På lunchtid.

Men det här är New York och i New York kan vad som helst hända.

Så här sitter vi sedan några dagar och begrundar följande rubrik från härligt skrupellösa tabloiden New York Posts opinionssidor:

”Drinking at lunch makes you smarter, more fun – and a better New Yorker”.

I åtföljande text svingar Kyle Smith – till vardags filmskribent, men ansatt av så långt utvecklad oppositionsneuros att den inte helt gravallvarliga ledarredaktionen emellanåt bereder honom utrymme –  sin sabel för det kloka och nyttiga i en stänkare eller två till lunchlaxen.

Han menar alltså att man blir båda klyftigare och mer underhållande om man krökar under arbetstid och åberopar till och med vetenskap, ehuru dubiös, för att föra sin poäng i hamn. En studie i tidskriften ”Consciousness and Cognition” – den som prenumererar räcker upp en hand – ska ha visat att den som oljar upp sig till 0.08 promille eller mer blir lite djärvare, lite snabbare i tanken, lite mer kreativ när beslut ska fattas.

Smiths slutsats:

Det är bättre att göra business efter några glas – och Don Draper i tv-serien ”Mad Men” har alltid rätt….

Hela resonemanget är förstås dumt. Barnsligt. Oansvarigt. Vi känner alla till alkoholens skadeverkningar, vi vet alla att samhället, inte minst det amerikanska, skulle må bättre om det dracks mindre.

Men…det är lite skoj också. Dels för att det är så genuint new yorskt att klämma in en dylik kampanj mitt bland Mitt Romney- och- Obama-analyser på en ledarsida, dels för att myten om den ” three martini lunch” Smith ständigt återvänder till – och vill se återupprättad! –  känns så hisnande.

Det var ett begrepp i framförallt slutet av 70-talet när avdragsrätten vid representation i USA var lika generös som det grekiska pensionssystemet, och regelrätta spritluncher utgjorde regel snarare än undantag i praktiskt taget alla branscher – journalistiken inte precis undantagen.

Excesserna tog sig såna uttryck att president Carter till slut gick ut och fördömde tre-martini-luncherna (innan han, som Kyle Smith skriver, drog på sig en tröja och berättade för oss hur deprimerade vi var…).

Man har ju minst sagt svårt att föreställa sig den sortens dekadans idag. Den som beställer in en drajja, för att inte tala om tre, vid tolv på dagen skulle inte bara få sina affärspartners att rynka ihop sina pannor i onåd  – det är inte socialt accepterat i några sammanhang alls.

Jag följer själv de spelreglerna på striktaste vis och dricker inget starkare än apelsinjuice och kaffe – till på köpet blaskigt a m e r i k a n s k t kaffe – på min osiga lilla diner i Murray Hill. Jag är fostrad så, man är helt enkelt inte påstruken på kneget – och de fåtaliga gånger jag i ungdomligt oförstånd ändå varit har det snabbt visat sig att Kyle Smiths teorier inte alls stämmer på mig. Jag blir bara oskärpt.

Men samtidigt:

Jag håller inte för otroligt att de hade lite roligare förr…

* * *

Jaha, det här är alltså en ny blogg, orkestrerad av lilla mig – Aftonbladets utsände i New York sedan snart åtta år tillbaka.

Den ska, som ni kan se i beskrivningen här till höger,  i huvudsak fokusera på vardagen i världens bästa stad  och eftersom det är jag som skriver kommer den framförallt att handla om sånt som ligger mig varmt om hjärtat.

Få se vad står det där uppe…musik, bardiskar, film, onyttig mat, tv-serier, blaskigt kaffe, Lee Child-romaner, snygga skyskrapor, media, bowlingskjortor, amerikansk inrikespolitik och den speciella känslan när man promenerar tredje avenyn söderut i skymningen. Lägg till bilåkning och Zeb Macahan och vi är hemma.

Däremot blir det ingen hockey här. Det ämnet avhandlas även fortsättningsvis i NHL-bloggen. Den blir således kvar, om någon undrar.

* * *

Apropå  just film sörjer jag Tony Scott, som fasansfullt nog tog sitt liv för en vecka sedan.

Han gjorde med serietidningspastichen ”True Romance” en av mina favoritfilmer alla kategorier, fullspäckad av oförglömliga karaktärer och scener och detaljer.

Som inledningsscenen där Christian Slater-karaktären Clarence Worley förklarar för ett bedagat ragg varför han skulle kunna ligga med Elvis. Som Brad Pitt i sitt livs roll som försoffad stoner. Som den avslutande shootout-festen på Ambassador Hotel. Som Gary Oldmans ohyggligt sunkiga hallick, Pre-Sopranos-James Gandolfinis ”förhör” med Patricia Arquettes Alabama, Hollywood-mogulen Lee Donowitz och djupt saknade Chris Penn, Seans underskattade lillebror.

Allra, allra överjävligast bäst är dock scenen när psykopat-duon Dennis Hopper, som spelar Clarence Worleys ex-polis till pappa, och Christopher Walken, maffia-capo som Clarence råkat stjäla en resväska kokain av, går i clinch.

Spelet dem emellan, blicken hos Hopper när han inser att han kommer att dö oavsett vad som händer och måste försöka få det att hända innan han tvingas avslöja var sonen tagit vägen, historien han berättar för att förolämpa Walkens sicilianske gangster så grovt att han blir skjuten direkt och de vansinniga skrattsalvor Walken-karaktären fyrar av innan han slutligen går i Hoppers morbida fälla…det är helt förstummande.

Tack för den och so long, Tony Scott.

* * *

Bästa låten just nu, när all uppmärksamhet riktas mot det republikanska partikonventet i den täta augustifuktens Tampa, är Ry Cooders ”Mitt Romney Blues” – skriven ur hundens perspektiv, alltså hunden som kandidat Romney inför en bilsemester med familjen back in the day helt famöst band fast på biltaket.

Det är, oaktat var man står politiskt, väldigt skoj.