Startsida / Inlägg

En vanlig dag i New York City

av Per Bjurman

Rapport från en vanlig day off  i världens bästa stad.

 

•09.30: Vaknar, vänder huvudet åt vänster och ser det här.

Dagar blir sällan annat än förträffliga med sådan start.

•09.32: Hämtar tidningarna – Post och Times – utanför dörren.

Brukade ha Daily News också, men den är bortsett från Mike Lupicas söndagskrönikor så erbarmligt stentråkig. De här två har fingret på sin infernaliska stads puls – fast på väldigt skilda sätt.

Just den här onsdagen är den tyngsta storyn, den dom ägnar lejonparten av trycksvärtan åt,  dock nationell – den läckta fundraiservideon i vilken Mitt Romney avfärdar sådär en 150 miljoner amerikaner som lata parasiter. Även den har blaskorna skilda ”takes” på, för att uttrycka det försiktigt. Majestätiska liberalen Times rasar  mot presidentkandidatens omfamnande av den sociala darwinismen – och reaktionära, blodtörstiga och förment streetsmarta Post jublar över att ”sanningen” äntligen förts till togs i den här valrörelsen. En illustration så god som någon över hur splittrat det här landet är.

•09.36: Sätter på kaffebryggaren

Till svenska gästers ständiga chock tycker jag att det räcker med tre delar vatten och två rågade skedar rostade bönor. Jag har blivit så amerikaniserad att jag vill ha mitt kaffe blaskigt. Riktigt blaskigt. Helst ska det ut som te.

Koppen borde för övrigt tilltala Sopranos-konnässörer.

•09.42: Sitter en timme på ”kontoret” . Den blir aldrig gammal, den här utsikten heller. De gånger det tar emot att skriva är det bara att titta upp och så rinner juicerna till igen.

Nu ringer jag dock bara några samtal, svarar på mail och surfar för uppgifter om ännu en NHL-stjärna  som sägs vara aktuell spel för Sverige. Kan konstatera att jag, såvida inga breaking news exploderar över kablarna , har en ganska lugn dag.

•11.00: Står i hissen.

Bor man på 48:e våningen ägnar man avsevärd tid i sin hiss  – och lär sig med tiden respektera en särskild hissetikett. Man ska svara på tilltal men i övrigt tala lågt  – och låta sina medpassagerare kliva av först, särskilt om de är äldre. Man lär sig också att ha tålamod. Fast de här hissarna har lite mer speed än de där antika pjäserna som segar sig genom äldre fastigheter i Stockholm. Det tar mindre än minut från lobbyn till 48:e – och lock för öronen är således en permanent åkomma.

•11.02: Morsar på dörrvakterna nere i lobbyn – här Bazil och Ronnell från förmiddagsskiftet.

De sköter tillvaron för oss som bor i de åtta hundra lägenheterna i det här huset och för det får de prata hur mycket sport med oss de vill. ”How about them Yankees” är garanterat den vanligast förekommande kommentaren i Manhattans entréer – och nu finns det anledning att säga det också, för trots en skakig september leder Bronx Bombers fortfarande sin division i Major League Baseball och ska kunna ta sig till slutspel. Fast Bazil och ”Ronnie” och deras kollegor  får dricks också. Kring jul varje år ska man gå runt och ge dem kuvert med sköna dollarsedlar i och det är inte tillrådigt att snåla. Då kommer ens post så lätt bort, ens gäster blir otrevligt behandlade och går ens a/c sönder får man hjälp tidigast nästa tisdag.

•11.12: I tunnelbanan. Grön linje 6, på väg söderut.

Man kan tycka att en sån vardagsföreteelse borde förlora sin romantiska lyster efter några år , men jag tycker fortfarande det är en häftig upplevelse att åka tunnelbana i New York. Det ruffiga och skitiga där nere i underjorden , den konstigt dunkla belysningen , råttorna i skräpet nere på spåren och den helt sanslösa ljudvolymen när ett expresståg dundrar förbi på stationen gör att det för mig alltid känns som att jag är med i en film. En hårdkokt och spännande en.

•11.25: Tar mig in på den underbara Barnes & Nobles-bokhandeln vid norra Union Square.

Sedan Borders gick i konkurs här om året har de stora bokvaruhusen blivit betydligt färre och nu sägs det att Barnes & Nobles hänger på gärsgårn också. Försvinner dom vet jag inte vad jag gör, för att gå och kontemplera i de där hangarerna är en favoritsysselsättning. Man behöver inte vara ute efter något särskilt, det är avkopplande bara att gå där bland böcker och blueray-filmer och tidningar. Och det står en fritt att ta valfri bok, slå sig ner på golvet och läsa. I timmar. Utan att ha som ambition att överhuvudtaget handla. Det låter företagsekonomiskt tveksamt, men är väldigt angenämt – och kalla söndagskvällar kan Barnes se ut som ett jättelikt vuxendagis. Fast tyst.

Just idag har jag dock ett mål med mitt besök:. Stuart Woods nya ”Severe Clear”.

Stuart var stammis på Elaine’s och i decennier började hans godmodiga, puttriga kriminalromaner om Stone Barrington alltid med samma rad: ”Elaine’s, late” . Utom en gång, då löd den där första ensamma raden. ”Elanie’s, early”. Sedan fick man träffa Elaine herself under storyns gång och hon sa alltid att Woods var den av som försökt som bäst fångade hennes sätt att prata. Jag håller med. Nu tvingas Stone Barrington och ständige följeslagaren Dion – som alla vi andra – frekventera andra ställen när de ska äta och dricka och det är inte riktigt samma sak, men just ”Severe Clear” verkar rätt lovande. För övrigt är Stone Barrington ett väldigt tufft namn. Så skulle jag också vilja heta. Stone Bjurman. Men jag får nöja mig med att känna Håkan Stone.

•11. 45: Går och skrotar lite på grönsaksmarknaden  vid Union Square – en älskad institution som anordnas på just Union Square måndagar, onsdagar, fredagar och lördagar.

Jag ska inte ha något, det förstår ni som läst den här bloggen tidigare. Hemma hos mig lagas ingen mat. Men det roar mig ändå att gå och kolla vad det är lantbrukarna kommit åkande med från Hudson Valley och New Jersey och Pennsylvania. Tomaterna verkar sensationellt fina, tycker jag. Så är det också här många av de bästa kökscheferna i stan handlar sina råvaror.

•12.00: Lunch – för en gångs skulle inte på ”min” Gemini i Midtown utan här, på The Coffee Shop på Union Square.

Coffee Shop har i decennier varit en av stans hippaste diners, känd för stilig, neoklassisk inredning och många pretty faces – både bland borden och i personalen. Det senare brukar inte båda gott vare sig för service eller kvalitet, men jag tycker ofta maten är utmärkt och får nu såväl en härligt mustig tomatsoppa och därefter en helt ok sallad på krabba och avokado vid den coola bardisken.

Läser också tidningarna mer noggrant och blir så till mig av den fantastiska Maureen Dowds krönika om Romney i Times att det tydligen syns, för servitrisen kan inte låta bli att sätta sig på stolen intill och läsa i tandem. Hon instämmer i min entusiasm och utbrister flera gånger ”Oh my god, this is so good”.

•13.00: Man kan inte röra sig vid Union Square utan att sätta sig på trappstegen i den södra delen och ägna sig åt lite people watching, i alla fall inte när man är ledig.

Det är som allra bäst under sen eftermiddag och tidig kväll, när rusningen har börjat och torget – som allt på Manhattan – blir ett regelrätt inferno av människor som rör sig i alla riktningar. Elektriciteten då, känslan av att staden får eget liv och blir en pulserande organism…den är magisk. Men det är schysst även en sån här eftermiddag. Dom är nåt att se, dom gapiga, självsäkra, exhibitionistiska, nervösa, smarta och roliga new yorkarna.

•14.00: Har rört mig neråt St. Marks Place, ett stycke gatstump som en gång var vital och spännande huvudled genom konstnärernas East Village, men nu blivit ett slags turist-bohemia, som Haight Asbury i San Francisco ungefär.

Det här är väldigt typiskt St Marks . Fast döm inte hunden efter håret, man kan köpa väldigt snygga bowlingskjortor på Trash – några med knappar som ser ut som små martini-glas.

•14.30: På St Marks Place håller också mina ryska barberare till och där har jag en rendezvous

Det coolaste är förstås att luta sig tillbaka i en av de klassiska barberarstolarna , löddras in ordentligt och sen få sin ursäkt till skäggväxt borttagen med rakblad. Jag har gjort det åtskilliga gånger och det är en särskild känsla att blotta halspulsådern för en främling med just rakblad i näven. Tufft känns det också. Som vore man Luca Brasi. Men dubbelhakan har med åren antagit sådana proportioner att jag vill försöka dölja den åtminstone på något sätt, så Lora – min favorit – får bara ansa skägg och hår den här gången, med apparat.

Det blir så fint det kan bli med såna estetiska råvaror…

•15.15: Även Kim’s Video låg tidigare på St Marks Place men har nu flyttat några kvarter österut, till första avenyn mellan sjunde och åttonde gatorna – runt hörnet från det som för nio år sedan var Fredrik Virtanens hem.

Som namnet mycket antyder är det en videobutik – men också en av Manhattans få kvarvarande skivaffärer, som av en händelse med väldigt utpräglad indie-prägel. Jag är lika uppkopplad som någon annan, men vill gärna premiera dom som fortfarande orkar driva den här sortens besjälade, kunniga butiker – och kommer ut med nya alster signerade Cat Power och Dinosaur Jr.

Ser också att någon som heter Jansson skrivit upp sig på en lista för att få butikens nyhetsbrev på mail. Bra där, Jansson. Det brevet rymmer mycket matnyttigt.

•15.45: Fikar på Starbucks i hörnet av första avenyn och tredje gatan.

Det finns de som fnyser åt Starbucks. De menar att cafékedjan – med sådär en sju miljoner filialer på Manhattan – är den yttersta symbolen för den förhatade gentrifieringen . Men jag är semiberoende av deras Vanilla Latte (ja, ni hör ju hur det gått med kaffesmaken…) och måste bara ha en ibland. Som nu. Sitter och funderar över det speciella med just hörnet första och tredje. De här kvarteren i East Village var för 25-30 år sedan riktigt ruffiga och plågade av kriminalitet, men på tredje gatan mellan första och andra var det alltid lugnt, för här – runt hörnet från min Starbucks – har Hells Angels sitt New York-högkvarter och…ja, då händer inget. Jag går själv förbi och ser det uppförstorade klubbmärket på en dörr efter min fika, men något säger mig att det inte är alldeles hälsosamt att plåta så telefonen får ligga kvar i fickan. Jag hoppas dock att man kan skriva att det är något komiskt att New York Law School tagit över lokalerna vägg i vägg..

•16.30: Glider planlöst längs södra Broadway i eftermiddagsvimlet, går in och ut i butiker, tittar i skyltfönster, köper strumpor på Bloomingdale’s downtown och stannar ett tag till vid Prince Street.

I den korsningen, Prince och Broadway,  är det alltid en alldeles särskild mess av människor och det kan vara ohyggligt frustrerande om man har brådskande ärenden i området, men så här en ledig seneftermiddag är det häftigt att bara stå och ta in kaoset. Det är den där elektriciteten igen, den där känslan av att staden har eget liv…

•17.30: Hamnar helt oplanerat på Mulberry Street i Little Italy. Där pågår San Gennaro.

Det är en gatufest och religiös högtid ni känner igen från åtskilliga tv-serier och filmer med maffiatema. Det var under San Gennaro på just Mulberry – det enda, kulturminnesmärkta som återstår av Little Italy, resten har Chinatown ätit upp – den unge Vito Corleone, som bekant spelad av DeNiro, sköt ihjäl den förfärliga Fanucci i ”Gudfadern 2”. Så man står ju kvar och känner på stämningen ett tag. Det luktar sockervadd och stekt korv.

•19.00: Träffar min bror, alltjämt kvar i stan och firar sin 50-årsdag, på  Broome Street Bar i de sydligaste regionerna av Soho.

Det är en underbart gammal, sliten och rustik bar med godmodig – och nästan lika rustik – personal som gärna tjatar med gästerna, särskilt när de, visar det sig, har Dr John-tischa på sig. Vi får efter en stund sällskap i vårt hörn av baren och det av en svensk. Inget konstigt med det, det går inte att vara på Manhattan utan att träffa landsmän, så är det bara. Med den här är det dock lite speciellt. Han kommer från Säffle, visar sig heta Kadhammar och jodå – det är Aftonbladet-kollegan Peters bror. Världen kan vara rätt liten.

•21.00: I klassisk gul taxi norrut, längs Madison Avenue.

När man åker sån ska man komma ihåg att slå av den lilla videon myndigheterna tvingar chaufförerna att montera i sin stolsrygg. Inte så mycket för ens egen skull, men för chaufförens. Samma meddelanden maler nämligen om och om igen i den lilla rutan och att sitta en hel dag och höra exempelvis Regis Philbin yla om sitt kreditkort var femte minut kan antagligen leda till mental ohälsa. Det vore inte lyckat, för sett till hur merparten av dem kör är New Yorks taxichaffisar redan psykotiska så det räcker.

•21.30: Äter middag vid bardisken på italienska  krogen Paola’s på Madison och 92:a. Bartender – den legendariske Alex från Elaine’s.

Han jobbar där tisdagar och onsdagar och då flockas vi gamla stammisar från Elaine’s kring hans bardisk. Nu träffar vi exempelvis ”min” Ash och hans vän Natalie.

Det är, som jag tidigare berättat, så livet ser ut för oss idag. Vi jagar efter våra gamla favoriter från Elaine’s, men hittar inget nytt hem. På Paola’s är det dock oerhört angenämt att vara hemlös, för maten håller världsklass. Jag äter rent himmelsk mozzarella och sen en panerad kalvstek som förtjänar ett helt eget blogginlägg . I ett hörn ute i restaurangen sitter för övrigt Donald Fagen från Steely Dan. Någon förslår att vi ska skicka över en drink, men Alex avråder. Fagen är, förklarar han lite fint, inte så social av sig…

•01.30: Tillbaka på kudden, fjorton timmar senare. Tittar åter åt vänster, ler och säger godnatt.

 

 

  • Tjänstgörande redaktör: Lina Thorén, Lisa Andersson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB