Jag har inte särskilt många ägodelar med det som brukar beskrivas som affektionsvärde.

98 procent av den gamla skivsamlingen bor i ett eget rum hemma hos en kompis i Borlänge, det lilla jag äger av gamla fotoalbum ligger på en vind nånstans och Charlie Watts-dockor räknas inte.

Så om det inte vore för de här två barstolarna skulle jag i princip kunna gå ut och aldrig komma tillbaka och inte känna nåt särskilt.

Men de är desto mer värdefulla. De stod under 47 år, från 1963 till 2010, i baren på Elaine’s och ropades in när inredningen från den legendariska Upper East Side-krogen auktionerades ut ifjol.

Jag är väldigt tacksam över  att ha så handfast minne från det som i fem år var mitt verkliga hem i New York. Det skänker viss tröst.

De kittlar fantasin också, de rangliga små pjäserna. Man kan ju bara föreställa sig vilka celebra rumpor som vilat på dem och ibland, när jag sitter här ensam om kvällarna, inbillar jag mig att jag kan höra ekot från svunna nätter där uppe på 88:e gatan.

Till exempel den när Frank Sinatra hade beef med Gudfadern-författaren Mario Puzo vid bord fem, när världens bästa dansare Rudolf Nurejev och Mikhail Baryshnikov duellerade över den slitna parketten med varsin stol eller när Leonard Bernstein efter stängning en decembernatt 1963 satte sig vid pianot som då stod intill köksingången och Jackie Kennedy, ute för första gången sedan den officiella sorgen efter mordet var över, blev uppbjuden och dansade – det var alltid Elaines eget svar när man frågade om bästa kvällen nånsin; ”the night Jackie danced”.

Den förra first ladyn hade sedan, resten av sitt liv, ett eget bord längst in i lokalen, där hon alltid fick vara i fred – det såg den bastanta värdinna till.

Jag hade besökt Elaine’s under New York-resor sedan slutet av 80-talet och bestämde mig när jag flyttade hit för att det som varit Woody Allens, Norman Mailers, Nora Ephrons, Mick Jaggers, Michael Caines och Sam Shepards vardagsrum även skulle bli mitt.

Och att bli stammis är ju inte särskilt svårt. Man går till ett ställe ofta och ser till att dricksa bra, sen är man det bara.

Det tog dock ett drygt halvår innan jag introducerades för Elaine själv – den då 78-åriga, enorma värdinnan som hade varit på plats praktiskt taget varje natt sedan öppnandet 1963 och alltjämt vaggade runt bland borden varje afton och såg till att alla hon tyckte om trivdes.

Det gick över förväntan, för efter den introduktionen var jag del av familjen och fick alltid bra bord.

Men betydligt viktigare:

Jag fick en egen surrogatmamma i New York, en vän och skrovligt streetsmart mentor som ledsagade, gav råd, presenterade mig för människor som blivit mina bästa vänner här i stan och såg till att det alltid landade en välblandad drajja på bordet i samma stund som jag slog mig ner.

Jag skulle kunna skriva hela romaner om alla fantastiska nätter under de rara små lyktorna utefter ”the line”, som den eftertraktade raden med bord utefter ena långsidan kallades. Inte minst med Ash – karaktären på den undre bilden här ovan. Det är de roligaste jag överhuvudtaget upplevt, någonstans.

Men allra bäst var det ändå lugna kvällar när Elaine slog sig ner vid ens bord, när man fick ha henne för sig själv och hon berättade sina makalösa historier om författarna som flockades kring borden i början av 60-talet och alltid åt och drack på kredit i decennier, om kvällen när nyblivna Stanley Cup-mästarna New York Rangers stormade in med buckla och allt, om hur hon såg Jussi Björling på gamla The Met i sin ungdom och om uppväxten i Bronx.

Till exempel.

Tyvärr är det där bara just minnen nu.

I december 2010 gick Elaine efter en tids sjukdom bort och mindre än ett halvår senare slog den coolaste saloonen på Upper East Side igen – främst för att människan som fick ärva hela härligheten olyckligtvis bara var intresserad av att krama ur den så mycket pengar som möjligt.

Det var en dyster tid och vi delade som synes med hela New York.

Dessvärre är det fortfarande rätt dystert, för svaret på den ständiga frågan ”Har du hittat nåt nytt ställe efter Elaine’s nu då” lyder:

Nej.

Vi är rätt många som letar efter ett nytt hem och vi ses ofta på ställen där gammal personal från Elaine’s jobbar nu. Hos Alex på Paola’s på Madison och 91:a, till exempel. Eller hos den rakt igenom älskvärde bartender Duffy på Neary’s på 57:e och första.

Men det är inte samma sak.
Det känns inte lika familjärt, stämningen blir aldrig lik hög och man har aldrig den där hisnande känslan att vem fan som helst plötsligt kan svepa in genom dörrarna.

Och framförallt:

Elaine Kaufman är inte där – och kommer aldrig att vara igen.

Vi letar ändå fåfängt vidare medan vi drömmer oss tillbaka – jag främst med hjälp av två insuttna barstolar.

* * *

Inget har egentligen hunnit under de inledande kapitlen, men man kan bara av den långsamt stegrande laddningen ana att Lee Childs nya Jack Reacher-roman, ”Wanted Man”, är en rungande comeback efter sega ”The Affair”.

När vi ändå är inne på ämnet Jack Reacher måste jag be att få framföra en formell invändning mot att någon i Hollywood kommit på den befängda idén att låta Tom Cruise spela honom på film, med start i december.

Jag har inget emot Cruise per se, tvärtom, men enmansarmén Reacher är ett monster till man, två meter lång, muskulös som en Belgian Blue och allmänt skräckinjagande i sin framtoning och inte för att vara elak men det finns inte smink eller special effects nog i hela drömfabriken för att få TC att leva upp till en dylik beskrivning.

Klantarslen, de skulle anlitat Stormare istället.

* * *

Förra året hölls – efter många om och men – en minnesstund för Elaine på en teater vid Lincoln Center och då fick mina stolar göra ett sista offentlig framträdande.

Arrangörerna ville nämligen återskapa baren uppe på scenen och bad därför att få låna de gamla klenoderna.

För den oerhörda insatsen fick jag ett tack i programmet och ni får ursäkta skrytet här, men torftigare tacklistor skulle jag vilja påstå att man kan hamna på…

* * *

Det var länge sen sist, men eftersom lockout-hotade NHL-spelare höll ett möte i ett ballroom 50 våningar nedanför råkade jag i veckan åter hamna i den roterande baren högst upp i Marriott-skrapan vid Times Square, The View, och plötsligt mindes jag varför jag förr brukade ta med mig förstagångsbesökare i New York just dit.

Drinkarna är förbluffande dyra och man vill helst undvika Times Square, det har blivit ett Ullared med  mer neon, men jisses – vyerna där uppe, utsikten, känslan. Det är som att åka helikopter i ultrarapid mellan Manhattans allra mest betagande skrapor.

Se det som ett väldigt hett tips.

* * *

Elaine var som sagt en streetsmart Bronx-böna, lika rapp som grov i käften, och fullständigt omöjlig att bringa ur fattningen.

Min absoluta favoritstory är den om när hon blev rånad någon tidig kväll i slutet av 60-talet.

En ruffig karaktär dundrande in genom dörren, satte en pistol mot huvudet på henne och skrek…

– This is a robbery!

Elaine lutade sig långsamt tillbaka, gav honom en klentrogen blick och svarade, med sin raspiga baryton:

– Yeah? As if that hadn’t occured to me yet…