Ikväll ska jag gå och se den här gamle hjälten på City Winery långt ner i västra Soho

Som alla rimligen förstår efter att ha sett den videon är jag sjukt peppad.

För övrigt har han rätt, Steve.

It isn’t gonna be that way.

Så du vet

Alla som bor i Manhattan-lägenheter har roommates. Annars går det inte. Här är mina

Från vänster: Charlie Watts, Betty Boop, Bone Daddy, Joey Ramone, en godhetens voodo-docka från New Orleans, Elvis och Henrik Lundqvist.

Grymt gäng. True New Yorkers på ett eller annat sätt. Även om dom är britter, från Tupelo eller Åre från början.

Som framgår har Charlie blivit halshuggen. Högst olyckligt, men resor över Atlanten kan vara svåra – särskilt när man ligger nerknölad i en hård resväska. Men he’s still with us.

Bone Daddy, om någon undrar, är skyddsängeln. Han stod i fönstret och blängde  när orkanen Irene försökte drabba oss förra hösten och när hon såg det vek hon undan och drog till Vermont istället.

Bone Daddy regerar.

Kolla, det moln som under den kladdiga onsdagseftermiddagen kommer stävande in över Midtown och parkerar ovanför Empire State Building ser ut som det som siktades på samma latitud och longitud i apokalyptiska filmen ”Independence Day”.

Det dolde ett rymdskepp befolkat av något aningen avogt inställda slemskallar från främmande galax och de verkade inte tycka att det var nåt speciellt alls med det älskade art deco-mästerverket, för strax därpå hade de,  med hjälp av något slags intergalaktisk superlaser,  förvandlat det till en grushög.

Så jag står kvar vid vardagsrumsfönstret och tittar tills läget, bokstavligt, klarnat, för man vet aldrig. En rymdinvasion hade varit något att ringa hem till redaktörerna i Stockholm och liverapportera om.

Men ibland – för att inte säga alltid – är ett moln bara ett moln och jag får fortsätta ha King Kongs gamla skrapa i blickfånget när jag tittar upp från mitt skrivbord.

Bra det.

Det är så jag tankar inspiration.

* * *

Vi hade stor tv-kväll i Amerika i natt.

Men det berodde inte på Bill Clinton.

Jo, jag tittade litegrann på hans tal från konventet i Charlotte, eftersom jag är political junkie, men jag var rätt ensam.

För samtidigt visades säsongspremiären i fotbollsligan NFL, mellan New York Giants och Dallas Cowboys, på NBC och då snackar vi nationell angelägenhet av Hylands Hörna-kaliber.

Att låta ett viktigt politiskt anförande krocka med en sådan happening…ja, jag vet inte vad man ska jämföra med, men det är i paritet med att vara Stefan Löfven och planera ett avgörande tal med potential att fälla alliansen samtidigt som svenska fotbollslandslaget spelar EM-final.

Inte så lyckat.

Men regerande mästarna från Gotham City blev utklassade, så Bubba kan hoppas på att desillusionerade New York-fans slog över och såg i åtminstone slutet av tiraden.

* * *

Nån gång ska jag, när jag nu har ett så här eminent forum, inleda ett korståg mot att taxi i New York har skiftbyte mellan 16.00 och 18.00 – just nu när chaufförerna behövs som mest.

* * *

Vid sidan av New Yorker är New York Magazine det lokala favoritmagasinet, inte minst tack vare John Heileman – en av USA:s bästa politiska reportrar, känd inte minst som medförfattare till explosiva  ”Game Changer”, om valkampanjen 2008.

Han är förstås med på den här resan också och att döma av det förstklassiga Joe Biden-reportaget i senaste numret, framvaskat under en vecka med vicepresidenten on the campaign trail, samlar han material till en ny dokumentation av samma sort och samma klass.

Det där leendet alltså…det är rätt mycket Good Ol’ Boy över det. Och dessutom en hel del De Niro i ”Goodfellas”…

* * *

Med tanke på vad datumet representerar och vad för stämning som griper omkring sig i den här staden när det infaller känns det nästan osmakligt att sitta och längta efter elfte september, men det är inte mitt fel att så mycket jag gått och febrat efter i månader når offentligheten just på tisdag.

Hör här:

Nya Dylan-albumet ”Tempest” släpps, Lee Childs nästa Jack Reacher-drama ”Wanted Man” landar i boklådorna, EA Sports sjösätter  spelet NHL 13 och så är det säsongspremiär för omistliga tv-serien ”Sons of Anarchy” på FX.

Samtidigt.

Jag kommer att rusa omkring här på parketten och lyssna, läsa, spela och titta på en och samma gång.

* * *

Veckans T-shirt-fynd:

Ni som kan ert Sopranos förstår precis hur cool den är.

Det fanns en för ”Orlandos Gentleman’s Club, Baltimore, Md” också och den var egentligen ännu vassare, men de som inte känner till ”The Wire” – och de är olyckligtvis många – skulle kunna tro att man gick omkring och gjorde reklam för en verklig strippklubb och det vore inte så lyckat för herr korrespondenten.

* * *

Dylans nya har jag dock redan börjat tjuvlyssna på; i-tunes började streama redan i tisdags och så finns ju den här absurda videon där ute sedan förra veckan.

Magnifikt, om ni frågar mig.

Det är just ”New York Groove”, ursprungligen inspelad av småtöntiga glambandet Hello och sedan förädlad av Ace Frehley från Kiss, som utgör soundtrack när jag kommer tillbaka till Manhattan – om än efter aldrig så korta resor.

För just så känns det.

Så fort jag, som nu efter elva dagar i Florida och Georgia, rattar genom Holland Tunnel och plötsligt kommer ut i den komplicerade rondellen i Tribeca försätts jag i en annan stämning, en annan rytm, ett annat – underbart – lynne.

Och det slutar aldrig vara hisnande. Det är som är grejen med den här platsen. Hur mycket tid man än tillbringar här, hur länge man än stannar, fortsätter New York City vara en rungande, omtumlande kick.

Det blir aldrig grå vardag, det känns aldrig monotont, det är aldrig glåmig tristess i en busskur på Fridhemsplan när 52:an aldrig kommer.

Någon sa en gång att själva livskänslan intensifieras när man går ut på en Manhattan-gata och den kommentaren har jag citerat flitigt sedan dess för den ringar in min upplevelse med sån lysande precision.

Så känner jag varje dag, hela tiden; när jag går de mest välbekanta gatorna i östra Midtown bara för att äta brunch på min diner på andra avenyn, när det börjar bli högtryck och allsång till Dead Boys-dängor kring bardisken på Manitoba’s i East Village, i trängseln på bussen längs 34:e gatan mot Madison Square Garden för en Rangers-match, under långa introverta söndagseftermiddagar på bokhandeln Barnes & Nobles på norra Union Square, kvällar då lätt libertarianske vännen Ash vill diskutera guvernör Cuomos påstådda tillkortakommanden över travar av färsk mozzarella på  Paola’s på Upper East Side, på rygg i det slitna gräset i Washington Square Park medan Axel förklarar hur kräftor ska kokas i en Gramercy Park-lägenhet och när jag står här vid fönstret på 48:e våningen om nätterna och tittar på de miljontals lamporna där ute.

Livet pulserar då.

Igår var det Labor Day och jämförelsevis helt folktomt; amerikaner har så få och korta storhelger att de verkligen tar tillfället och intensivsemestrar när chansen väl finns.

Men det var likadant i alla fall, lika  euforiskt som vanligt att korsa ”min” andra avenyn och ta in vyn norröver.

Kort sagt:

Det är en oerhörd ynnest att vara tillbaka i The New York Groove.

* * *

Roxette spelade på Beacon Theatre – Manhattans kanske vackraste konsertlokal, vid sidan av Carnegie Hall – i söndags.

Här har ni utsikten från min bänkrad, precis framför bland andra Micke Nyqvist och Anna Ternheim.

Man kan läsa mer utförligt om tillställningen, och om Per Gessles syn på saker och ting, i Aftonbladet idag, men jag vill även här understryka att Per och Marie orsakade förbluffande minihysteri på Upper West Side.

Så här såg det ut utanför sceningången – en dryg timme efter de sista tonerna av ”Listen To Your Heart” klingat ut.

* * *

En dryg vecka kvar, bara.
Sen dundrar Jax Teller uppför Main Street i fiktiva Charming i norra Kalifornien igen.

Ny säsong av grymma ”Sons of Anarchy” står alltså för dörren och vad jag förstått av trailers och förhandsskvaller kan det bli den mest outhärdligt spännande hittills, vilket sannerligen inte säger lite.

Intressantast:

Jimmy Smits, ni vet Bobby Simone i ”NYPD Blue” och Matt Santos i ”West Wing”, dyker upp i rollen som läbbig före detta älskare till Gemma.

* * *

Bob Dylans nya album, ”Tempest”, (nej, inte en hyllning till Europe…) får fem av fem av recensenten Will Hermes i senaste numret av Rolling Stone.

Det känns som snudd på tortyr att inte få höra förrän nästa tisdag.

* * *

Fortsättningen av veckan ser lovande ut.

Tennisens US Open pågår ute i Flushing Meadows i Queens – en essentiell New York-upplevelse, missa inte! – New York Giants begår NFL-premiär mot självaste Dallas Cowboys och på fredag lirar gamle favoriten Steve Forbert på City Winery.

The New York Groove pumpar vidare.

Det är Labor Day – en av USA:s största helgdagar, straffad enkom av Thanksgiving och i paritet med juldagen, Memorial Day och 4th of July – idag. Och som synes är den rätt grå. Men det passar ju bra, för Labor Day markerar den amerikanska sommarens slutpunkt. Så det SKA vara lite deppigt…