Att hockeyspelarna i NHL just nu är lockoutade lär ni vara varse vid det här laget, men det är inte den sportkonflikten som engagerar USA.

Det är den som råder mellan fotbollsligan NFL och dess domare. De har inte kunnat komma överens om nivån på rättskiparnas ersättning, så de är så här i inledningen av säsongen lockoutade och ersatta av vikarier, eller svartfötter som de också skulle kunna kallas.

Det har gått sådär, för att uttryckta det med en försiktighet som får känsliga diplomatiska överläggningar att likna saloonslagsmål.

Reserverna är direkt undermåliga och begår det ena katastrofala misstaget efter det andra – och när några särskilda klantskallar i början av veckan avgjorde en match mellan Green Bay och Seattle med en hårresande felbedömning i slutsekunden utbröt regelrätt folkstorm.

Så New York Post, en tabloid som vet hur man läser av opinioner och aldrig tvekar att mjölka den sortens incidenter med de mest drastiska grepp, smackade till onsdagen ihop den här förstasidan.

Och här är baksidan – som, något udda, alltid utgör sportens egen startsida:

Det är svårt att tänka sig en så vågad, lekfull och politiskt inkorrekt ”etta” i Sverige. Jag är rädd att alla – från synskadade till domare och hundar – skulle känna sig ”kränkta” och inblandade redaktörer tvingas be om ursäkt.

Men tilltalet är ett annat i New York – här har de flesta gått hela dan gått omkring med ett snett leende tack vare Posts tilltag.

Nu verkar det dessutom som att NFL viker ner sig och ger de ordinarie domarna vad de vill ha.

Inte helt oväntat efter såna mediakampanjer…

* * *

Det var länge sen senast, men i tisdags blev vi bjudna på baluns i den svenska generalkonsulns praktfulla gamla residens på Park Avenue.

Där förenades nytta med nöje på frekvent basis förr i tiden, inte minst under sällskapsmänniskan Olle Wästbergs dagar som genearlkonsul, men för några år sedan tog utrikesdepartementet det egenartade beslutet att Sverige inte behövde någon konsul i världens huvudstad och huset – utan tvekan ett av de finaste i New Yorks diplomatvärld – övergavs.

Nu har man dock kommit fram till att ambassadören i Washington, Jonas Hafström, och FN-ambassadören här i New York, Mårten Grunditz, ska kunna använda den omsorgsfullt renoverade kåken för mottagningar och tisdagens tillställning tjänstgjorde som återinvigning, med tal av utrikesminister Carl Bildt inför prinsessan Madeleine och allt.

Lite ironiskt med tanke på att just Bildt var den som fick klä skott för att Sverige, som det hette, avvecklade sin officiella närvaro i New York, men det kan vara detsamma nu – jag är glad över att få steppa in i det blågula minipalatset igen.

Här tas utrikesministern för övrigt emot av en frågvis journalist…

* * *

Är färdig med senaste Lee Child-romanen, ”Wanted Man” nu, och den nådde kanske aldrig det klimax den laddade inledningen ingav förhoppningar om, men fyra plus ska den ju ändå ha.

Särskilt som Child – själv inte helt olik Jack Reacher i attityd och hållning, visar det sig i en lysande intervju i nya Esquire – i vanlig ordning tecknar sina amerikanska miljöer med sån närvaro och sån pregnans. Det känns som att man just varit i Iowa, Nebraska och Kansas City – präriens Paris.

Men nästa gång får han gärna placera sin hjälte – han som inte kan låta bli att göra ”the right thing” – i en lite glittrigare kontext. Han har varit på karg vischa i mellanvästern i fyra böcker i rad nu. Jag vill följa Reacher i New Orleans. Eller Vegas. Eller Dallas. Eller Miami. Eller varför inte ännu en gång här i New York, som i ”Tripwire” och ”Gone Tomorrow” – de två allra bästa Child-romanerna.

* * *

Inget är omöjligt, men jag känner mig rätt säker på att min lägenhet är den enda på Manhattan där man hittar den här t-shirten.

Den blev kvar efter min storebror, som nu åkt hem till Sverige och lämnat ett stort tomrum efter sig.

Plus en tischa alltså.

* * *

Paul Thomas Andersons ”The Master” är den mest hyllade amerikanska filmen sedan”The Descendents” och ingen kan ju förneka att Philip Seymour Hoffman och Joaquin Phoenix briljerar.  Det är bara det att de briljerar så till den grad att jag efter ett tag börjar tänka på duktiga musiker som spelar för långa solon.

* * *

Sommaren tog officiellt slut i samband med Labor Day i början av månaden, men det är först nu det börjar kännas som att hösten ska komma även till New York,.

Fukten har börjat släppa och vindarna bär med sig svala stråk, som påminnelser om att kung bore bidar sin tid där ute,

Snart får man ta på de tjockare kavajerna, sedan tröjor och slutligen bylsig rock.

Känns inte hundraprocentigt, tycker jag.