Kolla, det moln som under den kladdiga onsdagseftermiddagen kommer stävande in över Midtown och parkerar ovanför Empire State Building ser ut som det som siktades på samma latitud och longitud i apokalyptiska filmen ”Independence Day”.

Det dolde ett rymdskepp befolkat av något aningen avogt inställda slemskallar från främmande galax och de verkade inte tycka att det var nåt speciellt alls med det älskade art deco-mästerverket, för strax därpå hade de,  med hjälp av något slags intergalaktisk superlaser,  förvandlat det till en grushög.

Så jag står kvar vid vardagsrumsfönstret och tittar tills läget, bokstavligt, klarnat, för man vet aldrig. En rymdinvasion hade varit något att ringa hem till redaktörerna i Stockholm och liverapportera om.

Men ibland – för att inte säga alltid – är ett moln bara ett moln och jag får fortsätta ha King Kongs gamla skrapa i blickfånget när jag tittar upp från mitt skrivbord.

Bra det.

Det är så jag tankar inspiration.

* * *

Vi hade stor tv-kväll i Amerika i natt.

Men det berodde inte på Bill Clinton.

Jo, jag tittade litegrann på hans tal från konventet i Charlotte, eftersom jag är political junkie, men jag var rätt ensam.

För samtidigt visades säsongspremiären i fotbollsligan NFL, mellan New York Giants och Dallas Cowboys, på NBC och då snackar vi nationell angelägenhet av Hylands Hörna-kaliber.

Att låta ett viktigt politiskt anförande krocka med en sådan happening…ja, jag vet inte vad man ska jämföra med, men det är i paritet med att vara Stefan Löfven och planera ett avgörande tal med potential att fälla alliansen samtidigt som svenska fotbollslandslaget spelar EM-final.

Inte så lyckat.

Men regerande mästarna från Gotham City blev utklassade, så Bubba kan hoppas på att desillusionerade New York-fans slog över och såg i åtminstone slutet av tiraden.

* * *

Nån gång ska jag, när jag nu har ett så här eminent forum, inleda ett korståg mot att taxi i New York har skiftbyte mellan 16.00 och 18.00 – just nu när chaufförerna behövs som mest.

* * *

Vid sidan av New Yorker är New York Magazine det lokala favoritmagasinet, inte minst tack vare John Heileman – en av USA:s bästa politiska reportrar, känd inte minst som medförfattare till explosiva  ”Game Changer”, om valkampanjen 2008.

Han är förstås med på den här resan också och att döma av det förstklassiga Joe Biden-reportaget i senaste numret, framvaskat under en vecka med vicepresidenten on the campaign trail, samlar han material till en ny dokumentation av samma sort och samma klass.

Det där leendet alltså…det är rätt mycket Good Ol’ Boy över det. Och dessutom en hel del De Niro i ”Goodfellas”…

* * *

Med tanke på vad datumet representerar och vad för stämning som griper omkring sig i den här staden när det infaller känns det nästan osmakligt att sitta och längta efter elfte september, men det är inte mitt fel att så mycket jag gått och febrat efter i månader når offentligheten just på tisdag.

Hör här:

Nya Dylan-albumet ”Tempest” släpps, Lee Childs nästa Jack Reacher-drama ”Wanted Man” landar i boklådorna, EA Sports sjösätter  spelet NHL 13 och så är det säsongspremiär för omistliga tv-serien ”Sons of Anarchy” på FX.

Samtidigt.

Jag kommer att rusa omkring här på parketten och lyssna, läsa, spela och titta på en och samma gång.

* * *

Veckans T-shirt-fynd:

Ni som kan ert Sopranos förstår precis hur cool den är.

Det fanns en för ”Orlandos Gentleman’s Club, Baltimore, Md” också och den var egentligen ännu vassare, men de som inte känner till ”The Wire” – och de är olyckligtvis många – skulle kunna tro att man gick omkring och gjorde reklam för en verklig strippklubb och det vore inte så lyckat för herr korrespondenten.

* * *

Dylans nya har jag dock redan börjat tjuvlyssna på; i-tunes började streama redan i tisdags och så finns ju den här absurda videon där ute sedan förra veckan.

Magnifikt, om ni frågar mig.