Ropen ekar taktfast nere i Zuccotti Park igen.

– We-Are-The-Ninety-Nine-Percent, We-Are-The-Ninety-Nine-Percent, We-Are-The-Ninety-Nine-Percent!

Det var där, på den lilla plazan i skuggan av nya Freedom Tower och – mer signifikativt – ett par kvarter från New York-börsen, Occupy Wall Street-rörelse  hade sitt eget ground zero förra hösten.

Och under måndagen, själva årsdagen av den planerade revolutionens födelse, kom de tillbaka – vänsteraktivister, anarkister, hippies, trumslagarmarodörer,  bråkstakar och en hel del vanligt folk som bara vill se att bankjättarnas inflytande över den amerikanska demokratin, som de säger, begränsas något.

Det blev inte precis som ifjol; de var inte inte lika många och de fick verkligen inte bygga någon ny tältstad; barska poliser såg till att ingen tog med sig minsta liggunderlag in bland lönnträden.

Men en liten påminnelse om att OWS-rörelsen inte tynat bort helt fick New York i alla fall – vare sig New York ville eller inte.

OWS

Precis som senast blev det en del sammandrabbningar med det jättelika polisuppbåd borgmästare Bloomberg återigen kommenderat ut. Sammanlagt 180 människor greps under fåfänga försök att marschera ner till rigoröst avspärrade Wall Street och störa verksamheten på New York Stock Exchange.

Trist för dem. De får tillbringa natten i det lokala jättehäktet downtown och roligare platser finns, om man säger så.

Men det är ju ändå en stilla bris i jämförelse med förra hösten, när 700 togs i ett enda massgripande under ett demonstrationståg över Brooklyn Bridge.

För att inte tala om när Bloombergs styrkor under natten den femtonde november utan förvarning gick in och med förbluffande brutalitet evakuerade Zuccotti; spöade upp alla som inte försvann frivilligt, rev tälten och slängde  alla kvarlämnade tillhörigheter i stora containrar.

Det blev, till mångas oändliga sorg och andras lika oändliga glädje, slutet på festen.

* * *

Själv var jag ofta där nere förra hösten, dels för att rapportera åt Aftonbladet – dels privat för att jag tyckte att det som till slut verkligen blev ett regelrätt tältläger var en rätt intressant plats att vistas på.

Jag har med tiden blivit påfallande kälkborgerlig och mycket av det som ryms i den brokiga rörelsens veritabla arsenal av åsikter och idéer framstår som felaktigt och ibland rent vansinnigt i mina gubbiga gamla ögon, men det kändes som något nytt hände just där och då, att något slags paradigmskifte ägde rum, att något USA inte sett sedan 60-talet plötsligt tog form.
Det var det värt att se och lyssna på – särskilt som ockupationstanken spreds över resten av USA och till och med delar av övriga västvärldens.

Att de aldrig lyckades enas om en handlingsplan eller ens några konkreta krav kändes efter ett tag både frustrerande och lite löjeväckande, absolut. Jag hade också full förståelse för att de som bor och jobbar på södra Manhattan till slut ville göra en Himmelska fridens torg med de huliganer som tyckte att protester mot JP Morgan bäst genomförs genom slå på trumma dygnet runt. Och bristen på hygien och, på sina håll, klädstil kan bara beskrivas som alarmerande.

Men likafullt:

Det var fascinerande att vara där, kanske också i någon mån för att jag kände igen mitt eget 17-åriga, naiva och upproriska jag i så många av de som ville störa den allmänna ordningen lite.

Därför är det också, någonstans, lite glädjande att se att de, om så bara för en dag, är tillbaka.