Efter en vecka on the road, och en avslutande tolvtimmarstripp från Cincinnati, är jag äntligen tillbaka här.

I Lincoln Tunnel alltså.

Man kan förstås omöjligen köra genom den – eller Holland Tunnel – utan att sitta och låtsas att man är Tony Soprano i den magnifika vinjetten till tiderna bästa tv-serie.

Det är en väldigt cool känsla.

Sen kommer man plötsligt ut på Manhattan, bakom den jättelika busstationen vid 42:a gatan, och då blir det…annorlunda.

Som trogna läsare vet finns det mycket lite jag älskar mer än att köra bil i USA, men det gäller inte riktigt på ön där jag bor.

Första gången jag tog mig modet och satte mig bakom ratten för en övningstur längs bullriga Canal Street, nån gång i mitten av 90-talet, slutade det med att jag tårögd och panikslagen var på väg att överge bilhelvetet mitt i en korsning och rusa till närmsta bardisk för behandling.

Fullt så omskakad blir jag inte längre, men det är fortfarande pretty far from avkopplande. Man sitter i ett veritabelt getingbo och kör, andra bilar svischar runt och mot en i och från alla riktningar, fotgängarna har högst begränsad respekt för röd gubbe – ja, överhuvudtaget för idén om att inte kliva rakt ut i trafiken närhelst det passar – och den allmänna stämningen är hänsynslös.

Det där om att new yorkare kan vara rätt otrevligt är aldrig sannare än i den diaboliska trafiken. Tveka en endaste sekund vid ett rödljus och samtliga bakomvarande medtrafikanter kastar sig på tutorna – och om man mitt i attacken, den som vidtar när det blir grönt, har fräckheten att sakta ner för att se vid vilken gata man befinner sig kan det från sidorutan intill komma både ett uppsträckt långfinger och ett djupt känt ”fuck you, asshole”.

Stressen, hetsen, trängseln och köerna gör det med de redan pressade new yorkarna…

Man kan också glömma sin gamla körskollärares förnumstiga råd om att ”planera körningen”. Det gör ju jag, duktig svensk som jag är,  och ser exempelvis till att stanna före korsningar om bilen framför. Det som omedelbart händer då är att dom bakom, oftast argsinta taxichaufförer, tränger sig förbi och utan minsta tvekan täpper igen hela korsningen. Och själv sitter man där och känner sig som en Stig Helmer som inte vet hur det går till i storstan.

Byter fil gör man på lika mycket egen risk som när man är president och inte förbereder sig för debatter, att navigera är på grund av enkelriktningar och avstängda gator betydligt svårare än vad ”rutmönstret” indikerar och hamnar man i rusningssmeten kan man hälsa hem. Då går det fortare att krypa hem.

Så nope, det är inte riktigt samma sak som att gunga fram längs kuperade Union Avenue i Memphis med ”Suspicious Minds” på stereon och sitta och fantisera om hur det var på Sun Studios på 50-talet.

Men å andra sidan, det är mödan värt för när jag väl krånglat mig till Hertz-garaget på 40:e och tredje och kommit hem är det i vanlig ordning den här vyn – ja, – ja, jag fortsätter skryta med den  – som väntar.

* * *

För tio år sedan var Bernie Kerik New Yorks poliskommissionär och en av stans verkliga big shots; utöver Guiliani fanns till exempel ingen som syntes mer under krisen efter 9/11-attackerna.

Men nuförtiden ser det ut så här de få gånger han visas – ja, visas är rätt term – i offentligheten:

Kerik, ett tag aktuell som chef för självaste Homeland Security, fälldes för något år sedan för korruption och sitter nu på anstalt.

Igår kördes han till en domstol i Bronx för att vittna mot två vänner som är inblandade i samma skandal och som synes tvingades han till en förnedrande perp walk inför lystna fotografer.

Tydligen började han gråta i vittnesbåset och de lokala krönikörerna, till exempel den hjärtlösa Andrea Peyser på Post, gottar sig så man nästan blir fuktig om fingrarna av all skadeglad saliv de dreglat ner i sina texter – inget är ju som att få ta ner någon som blivit för stor…

Motbjudande, säger jag.

* * *

21c i Louisville kommer garanterat att vara med när jag någon gång framöver listar bästa hotellen i USA – och New York.

Men så är det som synes inte heller bara hotell, utan också högkvalitativt, vackert designat konstmuseum nerlusat med kittlande stuff.

Under förra veckans hittade jag utställningsföremål , fot respektive installation, från svenskarna Denise Grünstein och Anders Krisar, kolla bara.

* * *

Det här vore väl svårt att svälja?

Paul Shaffer överväger alltså att lämna The Late Show när hans kontrakt med CBS, och World Wide Pants,  går ut om två år.

I så fall skulle Letterman bli väldigt ensam, tycker i alla jag det känns som.

Paul ska vara där, vid orkestern.

Rolig detalj i den här texten är att Letterman beskiver Shaffer som en av sina bästa vänner och att Shaffer samtidigt berättar att Dave aldrig hälsat på honom före eller efter showen.

– Vi ses bara på scenen, när kamerorna rullar.

En ännu roligare detalj är att det påstå att bandledaren en gång erbjöds rollen som George Costanza i ”Seinfeld” men det kan väl inte stämma?

* * *

Nu väntar vi på debatt nummer två mellan Obama och Romney, ute på Long Island.

Jag ser hemma på tv – det är en del att stå i en dag när NHL-konflikten går mot sitt slut, om man säger – och hänvisar till Carina Bergfeldts utomordentliga valblogg.