LOUISVILLE. New York-bloggen är ute på liten roadtrip igen.

Jag har kört från Manhattan till Kentucky, genom Jersey, Pennsylvania, den sorgliga västra tampen av Maryland och West Virginia.

Det är inte den mest oförglömliga rutten i det här landet, pretty fucking far därifrån, men ändå.

Jag älskar varje sekund.

Det finns verkligen inget som kittlar mig mer, som skänker mig mer harmoni, som fyller mig med mer intensiva frihetskänslor än att sitta bakom ratten och störta fram genom det mytiska landskapet medan, exempelvis, Bob Woodruff sjunger på bilstereon.

Att sedan ta in på ett anonymt motell i utkanterna av Charleston, West Virginia, och sitta vid fönstret och glo på nattrafikenpå I-65…för mig kan det mycket väl vara själva essensen av den amerikanska upplevelsen.

Det beror kanske bara på att jag tillbringat så oändligt många kvällar de senaste 20 åren på just det sättet.

Motellen blir liksom en ofrånkomlig del av livet när man får för sig att meningen med livet egentligen består i att köra bil genom USA,.

De ligger alltid i kluster utefter motorvägarna – ofta i närheten av större samhällen, men ibland mitt ute i ingenting   – och ackompanjeras utan undantag av likadana kluster bensinmackar och snabbmatshak.

De tillhör i regel samma kedjor – Holiday Inn Express, Courtyard Marriott, Hampton Inn, Motel 6, Super 8,  Days Inn, Best Western, La Quinta för att nämna några – och det spelar ingen roll vilket man väljer.

De går ändå inte att skilja åt.

Så här ser rummen ut.

Och här var vi den typiska frukostmatsalen.

Verkligen inget att minnas – och det gör man aldrig heller – men de är extremt, hur ska vi säga, användarvänliga.

När man börjar bli trött och tycker att man kört färdigt för dagen tar man lämplig avfart och fem minuter senare ligger man i en anonym säng och sträcker på sig.

Sen vaknar man – och  strax sjunger däcken i Interstate-betongen igen..

Det är livet det.

* * *

Har Martin Gelin, ni vet journalisten som just fått recensenterna att gå i spinn inför boken ”Den amerikanska högern: Republikanernas revolution och USA:s framtid”,  med mig på den här resan.

Det är han som riding bitch, vilket kanske låter otrevlig, men bara betyder att han sitter i passagerarsätet.

Att han åker med betyder också att George Strait går varm i stereon, att jag utan att tänka på det börjar använda uttrycket ”soft” och att läget i de senaste opinionsmätningarna i presidentavlet aldrig är oklart.

I like.

* * *

Det väcker viss entusiasm på Twitter när jag meddelar att jag kör genom de skogklädda bergens och kolgruvornas West Virginia.

Måste ju vara vackert den här tiden på året, lyder den allmänna meningen.

För all del.

Men jag känner ändå viss skepsis. Det känns så slitet, så fattigt, så deprimerat och så isolerat i de här trakterna; typiskt nog är West Virginia den delstat som har sämst mobiltäckning i hela landet.

Dessutom är jag inget stort fan av amerikanska berg, faktiskt.  Jag fördrar oändliga slätter som i Kansas, öknar som i Nevada, kuststräcker som i North Carolina och, inte minst, rolling hills som i Kentucky.

Ska det vara berg ska det vara kala berg, med snötäckta toppar, och man ska befinna sig precis nedanför – som i Denver och i Palm Springs.

Det känns skönt att få detta utrett.

* * *

Nu är vi i Louisville – en av söderns bästa, mest besjälade städer – och hoppas på lite bourbon, barbeque och My Morning Jacket-vibbar i Highlands.

Rapport är att vänta här.