Den här helgen har vi fått en angenäm påminnelse om riktigheten i klyschan att New York ligger på samma breddgrad som Rom.

Vi befinner oss  som bekant i slutet av oktober – och likafullt är det rena rama mallis, som dom brukade säga på bruket hemma i Borlänge.

Molnfritt, 25 grader varmt, lätta vindar – och samtidigt skonsamt lite fukt.

Såna dagar går jag gärna planlöst omkring i West Village och förvillar mig in på små vindlande gator tills jag är helt vilse.
Så ser det ju där nere. Medan allt på Manhattan ovanför Houston Street är ordnat i ett rutmönster som gör det lekande lätt att hitta blir det söder om samma genomfartsled – som av okända anledningar uttalas HAUSTON, inte som den stora staden i Texas – ett jädra sammelsurium av smågator som sträcker sig i alla riktningar, särskilt just på den västra sidan.

Man kan få för sig att man är både i London och i en sydstatsmetropol som Charleston i South Carolina.

West Village är också epicentrum i New Yorks gayvärld, med klassiska Christopher Street som inofficiell huvudled och paradgata.

Ja, Chelsea, området direkt norr om West Village, utgör väl egentligen det huvudsakliga samtida fästet, men Christopher är den historiska medelpunkten; en gata med samma betydelse för bögar som via Dolorosa har för kristna.

Inte minst tack vare The Stonewall Inn, skådeplatsen för  kravallerna sommaren 1969 – de som blev startskottet för den moderna gayrörelsen. Baren är idag, med all rätt, kulturminnesmärkt.

Följer man Christopher hela vägen västerut hamnar man vid det som i folkmun kallas bögpiren och är en regelrätt park som skjuter rakt ut i Hudson River.

Där brukar så här fina dagar vara stor show, i synnerhet om våren när exhibitionisterna vill visa vad de åstadkommit med sina kroppar under vintern och påfåglar sig för varandra.

Idag är det oväntat lugnt, men det känns ändå rätt fint att sitta i den ljumma brisen och njuta av vyerna över till exempel nya World Trade Center, New Jersey på andra sidan floden, Circle Line-båtarna som puttrar förbi i det ärtsoppsgröna vattnet och Frihetsgudinnan längst söderut.

I hörnet av Bleecker Street är Christopher som mest bustling och vibrant och elektrisk – och just där huserar en av Manhattans nya svenska institutioner.

Sockerbit.

Det är en snygg, sparsmakad butik där Stefan Ernberg och hans argentinska hustru Florencia kränger svenskt lösgodis – såna här lördagar med samma framgång som systembolaget säljer brännvin veckan innan midsommar.

Själv försöker jag av,  lätt förklarliga skäl, undvika sötsaker nuförtiden, men fan – dom har ju pecan-mojänger. En sån frestelse kan en gammal sweet tooth bara inte motstå.

Ingen West Village-promenad är fulländad utan ett besök vid basketplanen i hörnet sjätte avenyn och fjärde gatan.

Det är en av Manhattans mest klassiska streetbasket-scener, där supertalangerna som aldrig blev nåt uppträder – de som var lite för intresserade av sånt som elitidrottsmän gör bäst i att inte vara intresserade av och därför aldrig fick signera några NBA-kontrakt.

Ibland trängs fyrdubbla led av åskådare runt stängslen vid sidlinjerna och det är en sant urban upplevelse att stå där, mitt i sjätte avenyns kakafoniska larm, och kolla de stenhårda matcherna.

* * *

Idag, nådens söndag 21 oktober, ska det enligt prognoserna bli ännu finare.

Så om det inte är för mycket att göra på kontoret siktar jag på Central Park.

Även där är oktobersommaren en upplevelse.