It’s midnight in Manhattan, this is no time to get cute, it’s a mad dog’s  promenade,  So walk tall, or baby don’t walk at all…

Det är inga galna hundar ute och jag vet inte om jag behöver gå särskilt ”tall” men det är de raderna från Bruce Springsteens ”New York City Serenade” som ringer i öronen under en sen promenad på Manhattan denna Columbus Day Weekend.

Jag gör såna ibland, när jag inte vill gå på krogen och inte vill träffa någon men ändå är för rastlös för att sitta inne i lägenheten  – jag hänger på mig en kavaj, sätter lurar i öronen och går ut och går helt planlöst.

Det är som att kliva ut i en helt annan värld än den som möter i dagsljus – både mer stilla och mer levande.

Vissa kvarter, företrädesvis såna där husen består av kontor och underliga lagerlokaler och smörgåsbutiker för lunchpubliken, ligger helt öde och tysta och mörka och man kan undra vad det är för skuggor som rör sig  bakom presenningen som hänger ner från en byggnadsställning vid den stängda UPS-butiken.

Sedan viker man runt hörnet och är plötsligt på en gata som dånar och svänger och kokar av liv. Larmande gäster trängs runt bardisken, och till och med spiller ut på trottoaren, vid en bar där panoramafönstren står på vid gavel och Pinks ”Blow Me” pumpar på hög volym. Någon plockar bland de prydligt uppradade äpplena utanför den dygnet-runt-öppna delin vägg i vägg och vid biografen lite längre ner köar förväntansfullt mumlande ungdomar för att se sena föreställningen av ”Looper”.

På avenyerna flyter nattrafiken i en aldrig sinande, bullrande ström och skenet från strålkastarna blänker förföriskt i den nödtorftigt ihoplappade asfalten – och ännu mer förföriskt lyser enstaka fönster i skyskraporna när man höjer blicken.

Jag vet inte varför, men det är något hypnotiskt med fönster som lyser i skrapor om natten. Vem är där? Varför? Vad gör dom?

Med musik i öronen, till exempel just ”New York City Serenade”, blir hela scenen som tagen ur en film och jag vill aldrig, aldrig gå hem.

* * *

Rolig artikel i Post idag:

De har frågat folk som bott här länge vilka självklarheter de av olika skäl inte hunnit bocka av i sin hemstad och hjälper dem att göra det innan det är försent. Kort sagt – de får hjälp att fylla i sin New York bucket list.

Någon har, visar det sig, aldrig varit uppe i Empire State Building, någon annan aldrig åkt färjan till Staten Island och en tredje inte besökt mäktiga St. Patrick’s Cathedral.

Roligast är eviga hjältinnan Joan Rivers som på frågan vad hon har kvar i stan svarar:

”Wake up in the ballroom of the Pierre Hotel. The good ballroom – the one they give to the russians”.

I vad mån hon, som de övriga läsarna, får hjälp att uppfylla den drömmen framgår inte…

Själv har jag framförallt två punkter kvar på min lokala bucket list.

•Brooklyn Bridge: Jag har kört, och åkt, över många gånger, men aldrig promenerat.

•Peter Luger Steakhouse: Jag älskar New Yorks stekhus, men har aldrig lyckats ta mig till det mest klassiska och, enligt de flesta, allra bästa.

Lite dåligt, kan man tycka. Men å andra sidan – man ska ha några upplevelser kvar också.

Hur är det med er, vad har ni kvar i New York?

* * *

Det är alltså Columbus Day på måndag. Ingen biggie, som Memorial eller Labor Day, men ändå. Många tar sig en välbehövlig långhelg.

Själv hoppas jag allt går lugnt till ute i Newark. Ni som kan ert Sopranos vet hur stimmigt det kan bli där ute när någon ifrågasätter de italienska ättlingarnas stora hjälte….

* * *

Det är nu den tiden på året då det här är ett ständigt aber:

A/C:n alltså.

Vädergudarna kan liksom inte bestämma sig för om det är sensommar eller höst, om det ska vara kallt eller vart, om vi ska ha fuktigt eller friskt.

Så man skruvar förtvivlat och vaknar varje natt av att man antigen fryser eller svettas.

Kom igen nu, låt det bli höst already.

* * *

Obamas debattframträdande i veckan var som bekant inget vidare – till talkshow-värdarnas gränslösa förtjusning.

De har haft en field day med presidenten, på ett sätt som de inte haft med någon politiker sen Dubya bodde i Vita huset, och konservativa kommentatorer häpnar. Enligt deras världsbild är Letterman, Leno, Fallon och övriga late night-gycklare inpiskade liberaler som bara driver med politiska motståndare.

Men det är ju inte sant, de är komiker och har kul med alla som klantar sig.

Här är ett exempel från Stephen Colbert i torsdags kväll;

– Obama hasn’t done this poorly since he debated Clint Eastwood…

* * *

Apropå talkshow hade Jay Leno blågult besök häromkvällen

The Hives var alltså i studion och visade med eftertryck att de fortfarande är ett rungande explosivt liveband.

Leno själv blev så till sig att han lånade Nicholaus Arsons höga hatt efteråt…

* * *

I veckan ska jag på liten road trip i Kentucky, så nästa gång hörs vi från The Bourbon Trail.