Fumlar för länge med sedlarna i lunchkön på ett fik i Midtown och blir utskälld – både av det uppjagade biträdet på andra sidan disken och av otåliga kunder i kön bakom mig.

– Hey man, we don’t have all fuckin’ day here, låter det irriterat efter en fördröjning på högst fem sekunder.

Jag blir inte det minsta förvånad och tar inte illa upp. Det ska vara så; agerar man som en sävlig lantis får man finna sig i en omild avhyvling. Otrevligheten, stressen och bristen på tålamod sitter liksom i New Yorks DNA. Och vi gillar det.

Som Aftonbladets USA-fotograf Pontus Höök svarade när jag för några år sedan frågade om vid vilken tidpunkt efter 9/11 han, som bodde här då, kände att stan började normaliseras igen:

– När folk blev otrevliga igen.

Den kärnfulla repliken  ringar in väldigt mycket av den här stadens karaktär och själ.

När den under några höstmånader plötsligt blir mjuk, vänlig, artig, belevad och respektfull känns det konstlat..

Ohälsosamt.

Som att något är fel – vilket det ju i sanning var också.

Det naturliga tillståndet, det man känner igen och till och med omfamnar, är det hårda, ruffiga, bryska, framfusiga, högljudda, retliga och oförskämda.

Så är det i och för sig i högre eller lägre utsträckning i alla storstäder, men New York rymmer en extra, unik dimension av ”rudeness”

Varför?

Vi råkar vara väldigt många på synnerligen begränsad yta. Tempot är extremt uppdrivet. Ljudnivån snuddar vid det outhärdliga, dygnet runt. Vi har en gammal, sliten, nödtorftigt ihoplappad infrastruktur. Trafiken geggar ständigt ihop i stillastående, påträngande brölande kaos. Och många lever oavbrutet i en konkurrenssituation som saknar motstycke i sin rakbladsartade skärpa

Hur var det Ed Harris sa om livet på Manhattan i den i övrigt usla filmen ”Man on a Ledge”:

– We don’t go to work in the morning. We go to war.

Det säger sig självt att det blir viss friktion i sådan miljö. Viss laddning. Viss brist på tolerans för tvekan, tröghet och blyga violer. Gå och var lite bortkommen i det vanvettiga myllret på Grand Central i rusningen ska du få se…

Samtidigt finns det en inbyggd arrogans, en infogad omedgörlighet med alltför artigt beteende, i själva kulturen.

Man ska ha lite ”edge”, man ska vara ett smartass, man ska kunna peppra vardagen med dräpande svar och repliker…annars är man ingen riktig new yorker.

Jag kommer ihåg när någon av de stora nyhetskanalerna skulle bevisa att innevånarna i Metropolis verkligen är otrevligast i världen och skickade ut en reporter som låtsades vara gravid med dold kamera på tunnelbanan.

Det tog inte lång tid att föra tesen i hamn, om man säger så.

Reportern gick fram till en biffig karaktär som satt och läste en tidning på den fullsatta bänken i en t-banevagn och frågade:

– Reser ni er inte för en gravid kvinna?

Mannen tittade upp, himlade med ögonen och fnös:

– Why? Wasn’t me who knocked you up.

Sedan fortsatte han oberört läsa i sin Post.

Genuint osympatiskt – men episoden hyllades som kongenial av tölpens fellow new yorkers.

För det är så också. De gillar att skrävla med sin hårdkokta attityd. Kokettera, rentav. Jag har suttit vid åtskilliga krogbord där skrockande locals likt Hooper och Quint i ”Hajen” jämfört krigsskador från den stora striden där ute på gatorna.

Själv är jag för väluppfostrad för att helt kunna anamma den regionala etiketten. Jo, även jag är ansatt av det som kallas mikrostress och märker när jag kommer till andra städer – för att inte tala om rena landsbygden –  att jag blir otålig över att det går så satans långsamt. Men jag vrålar inte ”fuck you” (åtminstone inte med rätt sorts tjocka New York-accent…) för att någon råkar komma åt mig i virrvarret på en trottoar, jag börjar inte slåss med den som försöker ta min taxi när det the going gets tough utanför Madison Square Garden och nej, jag sitter inte kvar och blänger om någon behöver mitt t-banesäte bättre.

Likafullt gillar jag, någonstans, att andra är och gör så. Det går inte riktigt att förklara, men det är så mycket …New York.

* * *

1958 flyttade baseboll-laget Dodgers till Los Angeles och två år senare revs mytomspunna arenan Ebbets Field.
Sedan dess har Brooklyn – New Yorks folkrikaste stadsdel, tillika den med ALLRA mest attityd – stått utan eget idrottslag och egen idrottsstadium

Men i helgen invigdes lyxiga Barclays Center, där basketlaget Nets fortsättningsvis ska spela sina NBA-matcher, och därmed är ett väldigt gammalt sår på väg att läka.

Hemmasonen Jay-Z, delägare både i Nets och i arenan, stod på scenen första kvällen –  och ska så göra ytterligare några kvällar den här veckan – och det verkar som sig bör ha varit en oförglömlig tillställning.

Bäst, kan man nog utgå från – nationalsången:

* * *

Jag hör inte de som välkomnar hösten med särskilt stor entusiasm, jag vill att alltid att det ska vara varmt, men skymingsfärgerna på New York-himlen den här tiden på året är hypnotiska.

Så här såg det ut från mitt kontorsfönster denna söndag, den sista september 2012

* * *

Självs såg jag svenska systrarna First Aid Kit på ett i det närmaste fullsatt Irving Plaza nere i Gramercy Park i lördags.

De hade tyvärr en del otur med tekniken, men var ändå fullständigt bländade emellanåt.

Ämnar återkomma i ämnet i min krönika i Aftonbladet på lördag, så köp tidningen då.

* * *

Stort ögonblick under söndagskvällen:

Jamenvisst – premiär för andra säsongen av ”Homeland” – Showtime-serien som med all rätt rensade bordet vid Emmy-galan förra helgen.

Inga spoilers, promise. Låt mig bara säga att de vet hur man drar åt tumskruvarna. På alla fronter. På en gång.

* * *

Varför gör systembolaget aldrig så här, som den fina spritbutiken på andra och 63:e?

Det är väl ändå en service man kan begära….

* * *

Höstens tv-ögonblick väntar annars nu på onsdag.

Första debatten mellan Barack Obama och  Mitt Romney.

Det känns som att invänta en VM-final i fotboll ungefär – bara med ännu större insats.

Återkommer efter den showstoppern.