Här står en huttrande punkare på Avenue B i East Village och nynnar på de sannaste raderna i Pogues klassiska Manhattan-fresk ”Fairytale of New York”:

– And the wind blows right through you…

Just så känns det när det blir kallt här – som att den isande vinden blåser rakt genom kroppen och klär själva skelettet i frost.

Vi fick en lite föraning den gångna helgen, i synnerhet under söndagskvällen. Det sved riktigt duktigt i mina och den där punkarens bleka kinder när vi klev ut från Manitoba’s efter midnatt, händer utan skydd av handskar blev snabbt stela som glasspinnar och ögonen tårades lika mycket som av Roy Orbison-serenaderna i jukeboxen inne i baren vi just lämnat.

Och då var det ändå just bara en föraning, en svalkande liten bris jämfört med hur det kan bli i januari och februari när luftmassorna från ishavet driver ner över östkusten och slår New York i rostig kätting.

Jag vet inte vad det är, förmodligen något med fukten, men den kylan är den brutalaste jag någonsin upplevt. Minus 30 hemma i Dalarna är ingenting mot minus arton plus wind chill här. Nej, inte ens den veritabla permafrosten ute på midwest-prärien, till exempel i det platta Iowa, kan riktigt mäta sig – trots att det ibland gör direkt ont att andas när man dagarna efter nyår står på nåt Des Moines-torg och stampar i väntan på en primärvalskandidat.

New Yorks köld är på något sätt bittrare, mer påträngande, elakare, vassare i kanterna, mer besläktad med själva döden. Ja, som punkaren sjöng:

– And the wind blows right through you…

Vidrigt, förstås. Jag hatar verkligen kyla och har många gånger stått förlamad till exempel i taxikön utanför Madison Square Garden efter Rangers-matcher och svurit på att tillbringa alla återstående vintrar i livet i Key West, där dom även i januari samlas på Mallory Square i ljummen skymning och applåderar den spektakulära solnedgången

Å andra sidan var det just den här sortens barbariska vinter som mötte första gången jag kom hit, för 24 år sedan, och därför finns det även de dagarna något som kittlar.

Hur avgaserna luktar när det är riktigt kallt. Hur ångan som stiger upp ur gatubrunnarna tätnar och blir till riktigt tjock rök. Hur det  känns att komma in i en varm butik på nedre Broadway, till exempel lilla bokhandeln Shakespear’s, när den där vinden stuckit knivar i glipan mellan jacka och jeans. Hur dovt det låter i trängseln i hörnet av Lexington och 42:a  när alla påpälsade marscherar mot Grand Central Station och tågen ut till förorterna. Hur det smakar med en espresso och en sambucca när man sitter vid panoramafönstret på lämplig bar i Soho och tittar ut på stackarna som stretar på i motvinden.

Så ibland bylsar jag på mig allt jag har av tröjor och rockar och sjalar och går ut och bara låter den där vinden blåsa rakt igenom mig för romantikens skull.

* * *

En ny New York-klassiker föddes omedelbart när basketlaget Knicks på måndagskvällen åkte ut till nybyggda Barclays Center för tidernas första derby mot Brooklyn Nets.

Matchen skulle ha spelats redan vid säsongspremiären för en månad sedan, men då kom Sandy och skövlade nejden, så den fick skjutas upp till nu.

Det färskaste av alla NYC-derbyn har dock varit värd viss väntan, för det var en fantastisk match – bägge lagen spelade som om själva NBA-titeln stod på spel.

Som New York Posts patologiskt produktive, och alltid briljante, sportkrönikör Mike Vaccaro utbrast under kvällen:

– If this is what we’re in for with the Knicks and the Nets now … sign me up for more, please.

Ja, mig med.

Nets vann för övrigt med 96-89.

* * *

Innan vi når de där djupfrysta januaridagarna ska vi som bekant genom december också – och då är New York som allra mest magiskt.

Det är definitivt ett ämne jag kommer återkomma till de närmaste veckorna, men vill redan nu fresta med några exempel på hur fint de redan klätt trädgården utanför mitt hus.

Barer och restauranger bidrar också till att väva Disney-stämning. Så här ser det till exempel ut på Pastis i Meatpacking District nu.

* * *

På onsdag kan en ensamma vinnare i Powerball-lotteriet dra hem 425 miljoner.

Dollar alltså.

Om det blir jag – och jag har en bestämd känsla av det blir det – får alla som läser det här komma på julfesten när jag abonnerar hela Waldorf Astoria om två helger.