Greetings från New Yorks motpol, och tvillingsjäl,  på andra sidan kontinenten.

New York och Los Angeles är två helt disparata städer, med totalt motsatta karaktärer, prioriteringar, temperament och inte minst geografiska förutsättningar.

Och ändå hör de ihop – som vinter och sommar hör ihop, som svart och vitt hör ihop, som sött och salt hör ihop.

De är de tunga kraftfälten på varsin kust, två maktcentra i separata tidszoner, och måste de grundläggande olikheterna till trots ständigt förhålla sig till varandra.

Här ute i La La Land, tre timmar efter östkusten, ser de till exempel alltid till att ta de viktiga besluten tidigt på morgonen, för som det heter:

– Vi måste få det gjort innan New York går på lunch.

För merparten av branscherna som i alla fall i medial mening har störst betydelse – film, tv, musik, mode och media itself – består USA rentav bara av New York och LA

Resten av landet?

Det kallas helt cyniskt the fly over states…

Själv gillar jag ju det andra också, det mer svårtydda mitt emellan ytterligheterna, men ibland måste man bara åka ut hit för att ta in kontrasten.

Och det finns mycket här som jag älskar och inte kan få hemma på Manhattan. Slappa bilfärder längs Sunset Boulevard västerut, genom West Hollywood och mot Beverly Hills, med Jackson Brownes ”The Pretender” på stereon. Doften av blommor, matolja och avgaser i den varma skymningen. Den fantastiska stämningen på Farmer’s Market.  Vänligheten som förmodligen bara är en fasad men ändå känns som balsam när man just flugit in från ett ständigt buffligt New York. Rasslet i palmerna utanför Dresden Room i Los Feliz. Laidback-feelingen ute vid havet.  Allt det snygga och stiliga och glamorösa och sexiga…

Men det konstiga är att jag efter ett tag alltid helt obemärkt börjar gravitera mot det Los Angeles har av New York-känsla, i synnerhet kvällstid. Eller rättare sagt vad stan har av det New York jag älskar och med varierande framgång försökt göra mig till del av – det som hade ett givet epicentrum på Elaine’s och kan sammanfattas med begrepp som old school, tidlös, stora dry martinis och Frank Sinatras ”Come Fly With Me”.

Ett sådant ställe är Polo Lounge, den klassiska gamla baren på Beverly Hills Hotel. Elegant och förmöget, absolut,  men det är okej. Det är mindre formellt här, man kommer in nästan oavsett hur man ser ut – och kan sen sitta i baren och lyssna när bartenders som tycks ha varit med sedan Dean Martin serverades sin första drink berätta historier från förr.

Hyggligt nyöppnade Craig’s, i hörnet Melrose och Robertson, är något modernare men har samma grundton – och ett enastående kök.

Men allra bäst är Dan Tana’s på Santa Monica Boulevard precis i gränstrakterna mellan West Hollywood och Beverly Hills.

Den lilla, trånga,  mörka, fönsterlösa krogen är det närmaste LA nånsin kommit ett eget Elaine’s. Samma slags klientel samlas runt både bardisk och de rutiga dukarna på borden, kvaliteten på maten är lika omdiskuterad och precis som i det evigt saknade vardagsrummet på Upper East Side har man känslan att vem fan som helst när fan som helst kan kliva in genom dörren. Harry Dean Stanton hör till inventarierna, George Clooney har en egen kalvrätt uppkallad efter sig och James Caan var en gång involverad i en yster Ali-eller-Tyson-debatt som rasade mellan borden.

Det enda avgörande som saknas är Elaine själv, men i gengäld har de Christian – svensk maitr’d med vass tunga, split vision och varmt hjärta. Hälsa från mig.

Festligast av allt är att jag nästan varje gång jag går dit träffar nån jag känner från Elaine’s .

Dan Tana’s är helt enkelt platsen där New York ”gör” Los Angeles.

* * *

Apropå Elaine hade hon såklart otaliga erbjudanden om att öppna en Elaine’s  west här ute, halva Hollywood hörde till stamgästkretsen, men trots att hon förmodligen hade tjänat grova pengar på en sån utflykt sa hon alltid nej.

Jag frågade ibland varför och det grymtande svaret löd alltid:

– They go home so fucking early out there….

Ja, det är en av de  stora skillnaderna mellan de här städerna. När stämningen i New York börjar nå the febertopp – vid 02.00 – då stänger krogarna i Los Angeles.

Istället lägger de en massa vikt vid – frukosten

Sånt är svårt att anpassa sig till.

* * *

Den obetalbara Joan Rivers sa en gång:

– Det ultimata  modet är att vistas i Los Angeles utan perfekt kropp.

Ett annat talesätt lyder.

– New York är hjärnan och LA är kroppen.

Frågan är då var vi som är båda fula och dumma i huvudet ska ta vägen…

Nå, jag citerar för att det där är en annan av de verkligt betydande kontrasterna i relationen NY-LA. Det är ytligare här. Lite tommare. Mindre intellektuellt. Men kanske roligare också. Om man klagar får man i alla fall höra att man kan åka tillbaka till sin glåmiga höstkyla och sitta och vara gravallvarlig om man vill…

* * *

Lite mer Elaine’s:

I fredags hade Table Four – en välgörenhetsorganisation som tagit sitt namn från författarbordet på Elaine’s och stöder unga skribenter – höstgala på Cibo i Midtown.

Det blev till en formidabel reunion för ett hundratal seriösa nattsuddare som alltjämt letar efter ett nytt hem och var väldigt glada över att få träffa så många likasinnade igen.

En heter Dominic Chianese, är i en bredare krets känd som Uncle Junior och toppade kvällen med några italienska serenader lika känslosvallande som de han sjöng på Jackie Juniors begravning, om ni minns

* * *

Ytterligare ett citat jag gärna använder när jag är här, från Kevin Kline i magnifika LA-filmen ”Grand Canyon”.

– Att göra en vänstersväng i den här stan hör till det svåraste du kommer att lära dig i livet.

Indeed, i de hårdaste trafikerade korsningarna är det en armsvettsframkallande operation.

Men samtidigt…när gud uppfann bilkörning var det Los Angeles han hade i tankarna. Det är magiskt att susa fram på boulevarder och freeways, höra de där skarvarna som sjunger i däcken och liksom bara känna att man är i La La Land.

En tung favorit är den här branta backen på La Cienega upp mot Sunset.

* * *

Nu ska jag gå ut och göra New York igen. I LA.