Idag kommer New York ligga öde igen.

Övergivet.

Spöklikt.

Men den här gången handlar det dessbättre inte om att vi sitter och väntar på att en biblisk storm ska komma dundrande från Atlanten och straffa oss för våra synder.

Det är Thanksgiving – den största familjehögtiden under det amerikanska kalenderåret, dagen då praktiskt taget alla sitter med sina närmaste och smaskar på torr kalkon.

Jul?

Ja, it’s coming soon och är stort det också – men bara för kristna. Här finns försiktigt uttryckt en del judar, muslimer, hinduer och allt annat också , och bara teologiskt mer neutrala Thanksgiving passar alla.

Själv funderar jag på att åka ut till amerikanska vänner i New Jersey och göra det på riktigt amerikanskt Sopranos-vis.

Enda problemet är att jag inte är särskilt förtjust i kalkon och fruktar de matsmältningsproblem som drabbade stackars Gigi i samma odödliga tv-serie…

Så kanske stannar jag kvar på Manhattan och njuter av den sällsamma stämning som sprider sig över gator och avenyer den här tysta dagen, kollar på klassisk Thanksgiving-fotboll och tänker på det jag ska vara tacksam över.

Det är just det man förväntas göra – och min lista är lång.

Jag är tacksam över något så simpelt som att jag har el – veckan efter Sandy var ett brutalt wake up-call på den punkten.

Jag är tacksam över att jag på en anonym gata på Upper East Side hittat en turkisk skräddare som kan fixa mina kavajer så att det sitter åtminstone någorlunda anständigt. De bästa skräddarna kommer alltid från Turkiet, så är det bara.

Jag är tacksam över hur det känns när man tar den första tuggan av en perfekt tillagad New York steak, medium rare, på Sparks på 46:e gatan.

Jag är tacksam över att jag kan sitta i den brandgula skymningen den här tiden på året och se pärlbandet av plan som stävar norrut för att göra den där tvära svängen över Long Island Sound och landa på LaGuardia.

Jag är tacksam över att just ha sett Daniel Day-Lewis uppvisning i härligt långsamma ”Lincoln”.

Jag är tacksam över den fullständigt livsfarliga margaritan på Rodeo Bar på tredje avenyn, helst när den inmundigas med VG-kollegorna Thomas Nilsson och Eirik Mosveen medan Tav Falco står och vevar på den lilla scenen.

Jag är tacksam över att ibland få stå i det fullständigt vanvettiga myllret i den stora, andlöst hallen på Grand Central Station i rusningen och känna hur den här stan liksom är en levande organism i sig själv snarare än bara en stad.

Jag är tacksam över att NHL-konflikten snart är över, vad som än sägs, och att jag snart sitter på pressläktaren i elektriska Madison Square Garden och ser världens bästa hockeyspelare kriga.

Jag är tacksam över att New York Times landar utanför dörren varje morgon och att jag just därför kan läsa Maureen Dowds kolumner till den första, blaskiga koppen kaffe.

Jag är tacksam över att jag hann lära känna Elaine Kaufman och då och då fortfarande får träffa delar av den jättelika familj som blev hemlös när hon lämnade oss.

Jag är tacksam över att det bara blir mer och mer gastkramande i ”Homeland” – och att jag själv inte lever under fullt lika mycket press som Nicholas Brody…

Jag är tacksam över de hinkar som tjänstgör som dry martini på Smith & Wollensky.

Jag är tacksam över att jag helt slumpmässigt upptäckt en artist som heter John Edward Baumann och sjunger så bedårande i West Texas-hymnen ”Midland”.

Jag är tacksam över att det bara är en dryg månad tills det vänder och blir ljusare och ljusare och rätt vad det är står man med en kall Stella på trottoaren utanför en stökig bar i East Village som  har panoramafönstren på vid gavel och Oak Man och Tony och Axel och Linda och Ash och Dorinda och Mike är med.

Jag är tacksam över att det trots allt bara är fem och en halv timme med flyg till Las Vegas så att jag kan åka tillbaka och hälsa på alla pengar som blev kvar där förra veckan.

Jag är tacksam över hur roligt det, trots allt, är att läsa Tom Wolfes ”Back to Blood”.

Jag är tacksam när människor här säger ”God bless you” när de tycker att man gjort något bra. Inte för att jag tror på gud, alls, men det låter så…innerligt.

Jag är tacksam över att jag kan på Museum of Modern Art och, bland annat, fundera över mångbottnade budskap.

Jag är tacksam över den gudomliga country-patén på Gramercy Tavern.

Jag är tacksam över hur det låter i Charlie Parkers saxofon i hans inspelning av ”Autumn in New York”.

Jag är tacksam över att New York Knicks plötsligt spelar bra basket och vad det gör med några av mina vänner.

Jag är tacksam över hur det blänker i asfalten på åttonde avenyn strax söder om Penn Station när det regnat; ingenstans lever den klichén upp till förväntningarna som där.

Jag är tacksam över hur hårt man kan stampa takten till Roy Orbisons ”Only The Lonely” i den slitna parketten på Manitoba’s.

Jag är tacksam över slappa eftermiddagar när man kan sitta i en låg trappa i Soho och röka och titta på alla fancy schmanzy new yorkers som är ute och shoppar eller går i gallerier eller bara vill visa upp sig i största allmänhet.

Jag är tacksam över att det då och då kommer över vänner från Sverige man kan sitta och skrocka med över långa bruncher på uteserveringar  i West Village.

Jag är tacksam över ostdisken på Wholesale Food Market på Union Square.

Jag är tacksam över att kunna sitta i baksätet på en taxi som störtar söderöver på FDR Drive om natten och då luta mig bakåt och genom övre delen av bakrutan se hela symfonin av ljus och skyskrapor i ett förföriskt kalejdoskop; ett trick Eric Gadd lärde ut redan 1995.

Jag är tacksam över att jag snart ska åka upp till Harlem och äta på Marcus Samuelssons Red Rooster.

Jag är tacksam över att få i en stad som fått form och karaktär och tilltal av Leonard Bernstein, Andy Warhol, Joey Ramone, Woody Allen, Sammy Davis, Nora Ephron, Duke Ellington, David Letterman, George Gershwin, Henrik Lundqvist, Paul Simon, Martin Scorsese, Madonna, Lucky Luciano, Jay-Z, George Costanza, Patti Smith, Sarah Jessica Parker, Keith Haring, Spike Lee, Jackie Kennedy, A-Rod, Johnny Thunders, Mickey Spillane, Gay Talese, Mike Tyson, Ronnie Spector, Norman Mailer, Patricia Field, Mary Higgins Clark och Frank Sinatra.

Och jag är slutligen tacksam om någon orkat läsa ända hit.

Happy Thanksgiving – och God bless you.