Säsongens första vinterstorm – en klockren nor’easter, kallad Athena – har svept in över New York.

Och den behövde vi ju ungefär lika mycket som vi behöver fler råttor, taxichaufförer som inte kan köra bil och plastiga souvenirer i butikerna runt Times Square.

Dessa klassiska blizzards är wojne-wojne-events redan under normala omständigheter.  New yorkare är lite som britter, nämligen. Vintern kommer som en komplett överraskning varje år och börjar det snöa blir hela stan lamslagen; bilar med däck lika blankslitna som diamanterna i butiksfönstren på 47:e gatan slirar hjälplöst upp på trottoaren, gatubrunnarna täpps till varmed hela korsningar förvandlas till veritabla sjöar och eftersom ingen kommer sig för med att skotta får man pulsa genom drivor för att ta sig in på sin diner.

Nu, en dryg vecka efter Sandy, är det förstås direkt förödande med snö och vind och, ännu en gång, förhöjda vattennivåer.

Här på Manhattan klarar vi oss i och för sig bra, vi får behålla strömmen och behöver bara gå och klaga lite över att det är svårt att ta sig fram i slasket.

Men de områden som fortfarande ligger slagna i spillror efter Sandy – Staten Island, Rockaway Beach, delar av Long Island och hela samhällen utefter Jerseys kust – traumatiseras på nytt.

Det som hunnit återuppbyggas förstörs igen, elledningar som äntligen reparerats kapas ännu en gång av fallande träd och de som vägrar överge sina pulvriserade fastigheter – och de är många, ser man på skakande nyhetssändningar – sitter och lider i kylan, några bokstavligen utan tak över huvudet.

Den här delen av landet visas verkligen ingen nåd just nu.

* * *

Det var som bekant election night i USA i tisdags och bortser man från NY Post är den här stan mycket belåten med utgången.

New York är ett inbitet liberalt, demokratiskt fäste och jag förvånas inte över vittnesmål om att spontana gatufester utbröt både vid Times Square, i East Village och inte minst i Harlem när det strax efter elva, lokal tid, förkunnades att Obama hade återvalts.

Själv var jag i Washington DC, inte precis centrala Alabama det heller, och såg helt osannolika scener utspelas utanför Vita huset mitt i natten.

Här är några skakiga snapshots från det vrålande myllret.

* * *

På grund av det fem dygn långa strömavbrottet efter Sandy fick barnen här i huset i Midtown aldrig fira någon riktig halloween.

Det tog de igen idag, när styrelsen arrangerade en extrainsatt special-halloween bara för The Corinthian, som huset heter.

Flera gånger här under sena kvällen har utklädda små knattar ringt på dörren och ställt den klassiska frågan.

– Trick or treat?

Godis har de fått, av ädlaste svenska märke direkt från Sockerbit i West Village, och jag har varit nästan lika uppspelt som barnen, för alltihop är ju så extremt amerikanskt och jag är här för att få uppleva det amerikanska.

* * *

Själva valvakan i tisdags tillbringade jag hos SVT, i en källarlokal på en bakgata strax söder om Dupont Circle.

Sändningen nådde förstås inte samma höjder som den Aftonbladet-klassiker Karin Magnusson dirigerade hemma i Stockholm, men det var rätt skoj att hänga backstage och följa valdramat med karaktärer som Sören Holmberg, Peter Wolodarski, K-G Bergström, Sveriges USA-ambassadör Jonas Hafström, min panelpartner Karin Henriksson, nye favoritmänniskan Andreas Utterström och en genuin lycklig Martin Gelin.

Vi har några bilder från den trivsamma maratonsittningen också.

* * *

Bloggen är mycket glad och hedrad över ett varmt omnämnande i förre New York-konsuln Olle Wästbergs senaste nyhetsbrev.

Det bör alla som har intresse av den här stan prenumerera på – vilket jag förstås borde ha påpekat innan jag själv blev omnämnd; nu ser det här ut som skamlöst kamaraderi, men det får ni ta – för trots att han inte längre bor här har Olle bättre koll på Gotham City än någon annan svensk.

Man hittar ansökan på den här hemsidan.

* * *

Man missar inte David Letterman kvällen efter en valdag – och som synes var han i form i natt.

* * *

Själv är jag, en rent nördig fäbless för amerikansk inrikespolitik till trots, rätt glad över att det här valet är över.

Jag tycker nämligen om det här landet, för att inte säga älskar det, och mår illa över att se det så söndrat.

Inte för att det precis är mer enat så här direkt efter Obamas återval. Tvärtom, motsättningarna har förmodligen inte varit skarpare – eller mer otäcka – sedan inbördeskriget. Men när själva striden nu är över kan man åtminstone hoppas på lite mer samförstånd framöver, lite mer insikt om att man inte måste hata alla som hyser andra åsikter, lite fler broar över de hisnande klyftorna – för USA är så mycket bättre, så mycket vackrare, i förenat tillstånd.

Fast det är klart, det är bara två år till mellanårsvalet 2014 och bara fyra till 2016 och man hör redan gurgel om hur republikanerna ska ta revansch då.

Ååh…

* * *

Stod emot i det längsta, men med den här snöstormen gick det inte längre.

Jag har tvingats plocka fram tjocka vinterrocken.

Det är en årlig signal:

Dags att dra nånstans varmt ett tag.

Så i helgen kan det hända att jag flyger till Kalifornien och i så fall kommer det såsmåningom en rapport om  hur, och var,  besökare från New York gör den säregna staden.