– Hey, white boy, what you doin’ uptown? Hey, white boy, you chasin’ our women around?

Jag är inte i Harlem särskilt ofta, så när taxin stannar i hörnet av 125:e och Malcom X ringer de klassiska raderna från Velvet Undergrounds ”Waiting for my Man” i öronen.

Men nej, jag ska inte jaga några kvinnor – it’s the furthest from my mind, som Lou Reed själv svarar i sången.

Jag ska äntligen begå debut på Red Rooster – Marcus Samuelssons brottarhit till krog i just hörnet 125:e och Malcom X.

Den lever, visar det sig, gott och väl upp till hypen.

Lokalen är vacker och modern, publiken blandad och spännande, stämningen stökig och hög – inte till minst till följd av att det står ett finfint jazzband och vevar duktigt i ett hörn – och maten alldeles enastående.

Jag har mycket angenämt med gravlax till förrätt och den ”yardbird” det surrats så mycket om de senaste månaderna som huvudattraktion; den smakar bättre än bluesrockbandet med samma namn lät och med tanke på att Eric Clapton, Jeff Beck och Jimmy Page alla ingick i sättningen säger ju det en del.

Inte blir upplevelsen sämre av att värden själv, president Obamas favoritkock, som en annan Elaine Kaufman går omkring och hälsar bland borden.

Så, det är veckans tips i New York-bloggen:

Missa inte Red Rooster vid nästa besök i stan.

Efteråt hamnar vi – jag och kompanjonen Eken, Hall of Famer från Sätraskolan i Gävle – på Lenox Lounge lite längre söderut på Malcom X.

Det är en sann Harlem-klassiker som öppnade redan 1939 och varit skådeplats för framträdanden med sådana som Billie Holiday och Charlie Parker – och meddelas kan att de fortfarande vet hur en bra old fashioned blandas

Men nu tvingas etablissemanget stänga. Hyran har blivit för hög – och istället ska fancy Nobu flytta in i den undersköna art deco-lokalen.

Det är ett sorgligt bekräftelse på att även Harlem håller på att ”gentrifieras”.

Stadsdelen – den afroamerikanska kulturens själva epicentrum i ett sekel – har i och för sig redan förändrats grundligt sedan jag för snart 20 år sedan för första gången åkte upp till 125:e och omedelbart blev ombedd att ta mitt feta vita arsel och försvinna, men det finns fortfarande en alldeles egen, särpräglad och betagande atmosfär däruppe.

Det vore bra ledsamt om den ska mejslas bort och ersättas av det som finns överallt

* * *

Annan debut i veckan:

En kompis bjöd på basketderby mellan Nets och Knicks i Barclays Center och därmed fick jag äntligen se den nya, flashiga arenan i Brooklyn.

Den levde upp till förväntningarna, den också. Eftersom jag har till uppgift att bevaka NHL – när den ligan inte håller stängt… – ränner jag omkring i nordamerikanska sporthallar hela tiden och ingen jag besökt har känts lika originell och samtida på en gång; det är nåt med det brunsvarta grundtemat, belysningen och de skarpa vinklarna överallt som får anläggningen att likna en hip klubb i lika hög grad som en idrottsarena.

Ingen annanstans kan man vara säker på att få se Jay-Z heller.

Han syns, om ni tittar nog på mitt sedvanligt lökiga foto, på courtside närmast laget, i grå tröja – och man kan ju inte låt bli att reflektera över det hisnande i att en som växte upp utan någonting alls i ruffiga Marcy Houses någon mil österut nu är delägare i både en idrottsarena och ett NBA-lag.

En annan Brooklyn-legend, som dessvärre inte fångades på min bild, sitter tvärs över planen:

Spike Lee.

Han är sedan länge den mest profilerade Knicks-supportern i världen och det faktum att det nu finns ett lag i hans egen hood – den han skildrat med sån kärlek och ackuratess i sina filmer – gör ingen skillnad.

Regissörssnillet sitter i full blå-orange-regalia vid  sidlinjen och visar ett engagemang jag inte sett sedan jag satt bredvid Lasse Anrell på Söderstadion oktobereftermiddagen när Hammarby vann SM-guld.

Det är Lee som går hem gladast också, för Knicks vinner en oerhört dramatisk och rolig match – efter avgörande i slutsekunderna.

Allra bäst:

Det var, och är, otroligt smidigt att ta sig till och från Barcleys med tunnelbana.

Kommer bli kalas när New York Islanders flyttar till Brooklyn om tre år.

* * *
Det var stödgala för offren för orkanen Sandy på Madison Square Garden i natt,  med bland andra Springsteen, Stones, The Who, Paul McCartney, Alicia Keys, Kanye West och Roger Waters.

Jag hade ingen möjlighet att  vara på plats men såg delar på tv och kan rapportera att Jon Bovi inte direkt såg missnöjd ut när han fick hjälp av sin fellow new jerseyan Bruce i ”Who Says You Can’t Go Home”…

* * *

Det har regnat mycket på slutet och det känns väl i och för sig sådär, men helt i enlighet med klyschan blir det ju så snyggt där ute på gatorna…