Ja, den allmänna europeiska slutsatsen efter den senaste i den oändliga raden av amerikanska massmord är absolut helt korrekt:

Det är såklart åt helvete för enkelt att få tag i vapen i det här landet.

Och de NRA-anhängare som påstår att striktare lagar bara skulle gynna kriminella eftersom de ändå kommer att tillskansa sig det de anser sig behöva för att begå sina grymheter har förstås fel.

Det stämmer måhända på yrkeskriminella, på gängmedlemmar och mafiosos och ideologiskt motiverade terrorister, men de ofta tidigare icke-straffade vettvillingar som utför vansinnesdåd i skolor, i shoppingcentra och på före detta arbetsplatser har i princip aldrig nödvändiga känningar på den svarta marknaden.

De köper sina vapen själva, helt lagligt – eller stjäl dem av närstående.

Samtidigt:

Den absurda tillgången på exempelvis det som kallas assault rifles, och det faktum att de används för att iscensätta ofattbara blodbad som det i lilla Newtown i fredags, är samtidigt bara symptom på ett ännu mer illavarslande och skrämmande tillstånd.

Något i USA:s själva trossbotten är sjukt och förvridet, det finns något outtalat mörkt och hotfullt längst in i landets själ, våldet och raseriet har blivit en cancercell begravd i den amerikanska samhällskroppen.

Det finns relativt gott om vapen även i andra så kallat civiliserade länder, till exempel Schweiz, men det är bara här regelrätta massakrer, mitt i den civila vardagen, utförs gång på gång på gång.

Våldet är helt enkelt en integrerad del av den amerikanska kulturen, och jag tänker då inte främst på att det ständigt används som kittlande underhållning i film, på tv och i videospel – även om det onekligen vittnar om någon form av ohälsa att ett naket kvinnobröst, för att inte tala något så förfärligt som en snopp, i tv-rutan väcker starkare reaktioner än det bisarra övervåldet i exempelvis Quentin Tarantinos nya film.

Det är framförallt den djupt rotade och historiskt betingade tron på – och intensiva romantiken kring – våld som lösning på konflikter, som verktyg för hämnd, som sätt att utöva makt, som enda metod att garantera trygghet och personlig säkerhet som skiljer ut USA i västvärlden.

Visst, tendenser av den sorten finns även i det kollektiva europeiska kynnet  – men inte tillnärmelsevis i lika hög utsträckning som i det amerikanska.

Som Michael Moore – ingen  personlig idol, men ofta stringent i just den här frågan – helt frankt slog fast på twitter igår:

– Ja, vi behöver bättre vapenlagar och bättre mentalvård. Men inte heller det kommer att stoppa dödandet. För let’s face it, Amerika tror på att döda.

Det låter ohyggligt, men det är ju just den åskådningen som kommer till uttryck när vapenfetischisterna – de som ser rätten att bära vapen, inklusive de allra farligaste, som viktigare än något annat – svarar på tragedin i Newtown med krav på FLER vapen istället för färre,

– Jag önskar vid min gud att rektorn på skolan varit beväpnad med en M4-karbin, sa till exempel republikanske kongressledamoten Louie Gohmert, från Texas, igår.

Där sådana argument inte bara formuleras utan rentav möts med respekt är det farligt.

En mer abstrakt och svårgripbar, men också viktig, aspekt är raseriet som idag strömmar genom det amerikanska samhället. Det finns överallt vrede och aggressivitet och högljutt hat som griper omkring sig i vardagen – enligt min gissning bland annat till följd av en direkt religiös dyrkan av begreppet ”personlig framgång” och hur vissa människor ser på sig själva när sådan framgång uteblir.

Det kanske är likadant i Sverige idag, det vet jag för lite om, men det finns i så fall en betydande skillnad.

Ursinnet, oaktat om det är riktat utåt eller inåt,  går inte att kanalisera genom ett automatvapen köpt över disk, utan kontroll, samma eftermiddag.

Varmed man, som alltid, kommer tillbaka kärnfrågan om de liberala vapenlagarna…

Samma slags kopplingar kan man göra vad gäller psykisk ohälsa – definitivt en annan faktor i tragedier som de i Blacksburg, Tucson, Aurora och Newtown. Också i andra länder finns människor som är mentalt sjuka och farliga både för sig själva andra. Men de får inte bara, på de flesta platser, bättre vård än här, där mentalvården i det närmaste avskaffats. Framförallt kommer de aldrig i kontakt med vapen med vilka man kan avfyra hundra skott i minuten mot 6-åriga barn.

Jag älskar så mycket annat som samtidigt präglar USA – livsoptimismen, framstegsivern, öppenheten, mångfalden, vänligheten, den vibrerande energin  – men vålds- och vapenromantiken, och grunderna den vilar på, förmörkar hela upplevelsen av landet.

Hur man får en genomgripande ändring till stånd vet jag inte, men att göra det betydligt svårare att skaffa automatvapen är tveklöst en nödvändig början.

– Vi kan inte tolerera det här längre, konstaterade president Obama under sitt starka tal i Newtown på söndagskvällen.

Nej, det kan vi verkligen inte.