Avslutar 2012 som sig bör – i ett rum på 32:a våningen i ärevördiga Essex House, med utsikt över hela Central Park.

Det är ingen lyxig nyårstradition jag lagt mig till med – jag råkade bara upptäcka att jag hade en ynka natt kvar till platinum-nivå på Marriott och det kändes något snöpligt att snubbla så nära mållinjen, så jag drog helt enkelt sta och unnade mig ett litet krypin i mormonkedjans senaste tillskott i New York.

Men det får gärna bli ett stående inslag, för det är något romantiskt att sitta på klassiska adressen Central Park South och se den magnifika parken sträcka ut sig i all sin väldighet där nere.

Det kryllar av skridskoåkare på gamla Wollman Rink, överlägsen den meningslösa isplätten vid Rockefeller Center. Klappret från hästarna som drar turister i vagn på de små gångbanorna hörs ända upp hit och i fjärran glittrar solkatterna i The Lake, en veritabel insjö mitt i storstadsdjungeln.

Sedan faller mörkret och strålkastarna från bilarna som stävar söderut borta på femte avenyn ser ut som lysmaskar genom trädkronorna. I fastigheterna de passerar, några av världens dyraste, sitter högdjuren av ädlaste sort i sin paradvåningar och väntar på det nya året.

Det är en kittlande tanke att jag har dem inom mitt blickfång. Woody Allen, Caroline Kennedy, Rupert Murdoch, Tom Brokaw, Art Garfunkel, Ivanka Trump…

Mörkret ute i parken, genomskjutet av ödsliga gatlyktor i alla riktningar, triggar fantasin det också.

Det är kanske inte längre är som på 80- och 90-talet, när det ansågs direkt livsfarligt att vistas i Central Park efter mörkrets inbrott, men så här med nattligt fågelperspektiv är det lätt att föreställa sig att det fortfarande pågår mycket där ute som Kojak, om han levde, skulle vilja ta en närmare titt på.

Ja, Essex House kan nog få bli en nyårstradition.

* * *

Resten av stan – eller åtminstone uppemot en miljon av innevånarna – håller när ni läser detta på att samlas kring Times Square för ceremonin med en boll som faller i en ställning för att markera att ett nytt år börjat.

Det är en mycket obegriplig tradition och jag kommer verkligen inte att vara i närheten, den sortens trängsel hör till det värsta jag vet, men jag är ändå glad att det händer, för som det brukar heta i den här bloggen:

Det ÄR ju så mycket New York.

Gott nytt år, alla fina läsare – och God bless you.