Jag skulle hem till Sverige för att fira mammas 75-årsdag och satt lätt uppspelt i en towncar  på väg ut till Newark.

Då kom det bedövande beskedet från Ash, god vän och fellow nattsuddare på Elaine’s:

”I have the sad duty to inform you that our friend Elaine passed away early this morning…”

Det är på dagen två år sedan idag och jag önskar jag kunde säga att tiden läkt såren såpass att det känns lite bättre än i baksätet på den där bilen ute på Jersey turnpike.

Men nej.

Saknaden är fortfarande monumental.

Elaine Kaufman var inte blott färgstark värdinna på en legendarisk krog där jag kände mig mer hemma än jag någonsin känt mig – hon var en vän, en nära förtrolig, en personlig ciceron som hjälpte mig att hitta ett eget, verkligt sammanhang i New York.

Och det är bara att erkänna att mitt liv utan Elaine Kaufman är ett sämre liv. Jag hamnar inte i samma slags hisnande situationer längre, jag blir inte introducerad för lika intressanta människor och utvecklar inte lika berikande vänskaper – och jag får verkligen inte höra historier av samma häpnadsväckande kaliber.

Den där dagen för två sedan försökte jag förtvivlat boka om min flight för att kunna vara med på det som jag visste skulle bli en trösterik vaka uppe i hörnet av andra och 88:e, men det gick inte och jag fick istället genomleva den tyngsta, ensammaste nattflygningen över Atlanten någonsin.

Det har kompenserats sedan dess – och ska kompenseras ikväll också.

Jag ska först ta en taxi upp till Upper East Side och lägga en stor blombukett i mörkret vid de alltjämt nerdragna jalusierna på 1703 Second Avnue.

Sedan träffas de kvarvarande i Elaines familj på Neary’s för att ännu en gång skåla för en vän vi aldrig, aldrig glömmer.