I think a see the train/ I see ya got open track/ I’m hopin/ One of those gonna bring my baby back…

Så sjöng New York Dolls, och evige hjälten Johnny Thunders, i ”Subway Train”.

Och det är den låten, och de raderna, jag alltid nynnar på när jag kliver ner i underjorden för att låta mig transporteras med New Yorks tunnelbana.

Inte för att jag hoppas att några av de rangliga tågen ska föra min baby tillbaka, det vore besynnerligt, men Thunders sjaviga, skräpiga, skramliga rock ’n’ roll harmonierar perfekt med upplevelsen nere i det skumma mörkret.

Efter så här många år kan man tycka att åtminstone kollektivtrafiken borde ha blivit vardag, en del av tillvaron man inte ens reflekterar över, men det är som med allting annat i den här demoniska staden, bara ännu mer.

Som i en film, en solkig tv-deckare, en scen i en kallhamrad Ed McBain-bok…

Tunnelbanesystemet, som sammanlagt täcker 37 mil och omfattar 468 stationer, öppnade 1904 och har slitits hårt under de 109 år som gått sedan dess. Det är på sina håll extremt nergånget och – ser det ut som – nödtorftigt hoplappat med tejp och plåster. Skitigt är det också på stationer och perronger. Fullt av skräp. Och belysningen kan bäst beskrivas som dunkel.

Men det förstärker ju bara det romantiskt ”farliga” i hela vardagsäventyret…

Dessutom går tågen ändå som klockan. Ständigt och alltid.

* * *

Den senaste tiden har ett par chockerande incidenter skakat om pendelpubliken.

Först var det en påtänd psykopat som knuffade ner man på spåret, just som ett tåg störtade in på stationen,  vid Times Square strax före jul. Sedan hände samma sak i Brooklyn i mellandagarna; där var det en psykiskt sjuk kvinna som, skrattande, vräkte ner en annan man på spåret.

Och vid nyår ramlade en ung, överförfriskad tjej ner och dog vid en station downtown.

Nu står de flesta tryckta mot väggarna i väntan på sina tåg och det är ju förståeligt; jag kan bara med ansträngning föreställa mig värre sätt att dö på än att kastas framför ett tunnelbanetåg.

Men samtidigt:

I snitt använder 5.3 miljoner människor New Yorks tunnelbana varje vardag, så risken att råka ut för något så ohyggligt är statistiskt sett inte större än risken att träffas av blixten i Central Park.

* * *

Om man har bråttom, eller haft en dassig sommardag och står och lider i värmen vid exempelvis Astor Place är det bara förfärligt.

Men annars finns det få saker jag tycker är häftigare än att befinna sig på en perrong när två mötande expresståg dundrar förbi på spåren i ”mittfilen”.

Decibelnivån såna gånger, gnisslet, det kakafoniska vrålet, energin som lösgörs…det är som att för några ögonblick, mitt i vardagen, stå längst fram på en Sonic Youth-konsert.

* * *

Vi som bor längst ut på östra Manhattan har ingen egen t-banelinje, för just här är berggrunden tydligen sådan att det med forna tiders teknik inte gick att konstruera säkra tunnlar. Nu bygger man visserligen längs andra avenyn, i alla fall på Upper East Side (och det har förstört tillvaron för boende mellan 60:e och 90:e på just andra; de lever sedan något år tillbaka på en byggarbetsplats), men några tåg kommer inte gå förrän 2019 eller nånting sånt

Så min närmaste station är Grand Central Station, tio-femton minuters promenad från porten. Inte helt smidigt. Men å andra sidan är det coolaste stationen av dem alla. Den viktigaste knutpunkten. Och när man kravlat sig upp för de branta stentrapporna – rulltrappor har MTA, New Yorks eget SL, fortfarande inte orkat installera någonstans – kommer man ju ut i Stora hallen, den underbart vackra och myllrande, där känslan – som jag tidigare yrat om – av att New York är en levande organism i sig själv blir tydligare än någon annanstans.

* * *

Man delar inte tunnelbanan enkom med andra människor.

Råttorna vill ha del av utrymmet också…

Det går inte att stå många minuter på en perrong utan se några raggiga saker, vissa av dem stora som taxar, irra runt bland skräpet nere på spåren.

Och ibland blir det ännu värre. Ibland, särskilt under värmeböljor på somrarna, exploderar regelrätta stim med hundratals håriga gnagare över spåren och krälar runt i några sekunder – för att sedan försvinna ner i sina hålor igen.

I sanning chockerande.

Men det hör till den riktiga sortens storstad, det också…

* * *
Vi har inte, som i Tokyo, vakter som trycker på i människofläsket för att få in så många som möjligt i vagnarna , men i rusningen på morgnar och tidiga kvällar är trängseln på expresstågen – de som bara stannar vid de stora stationerna och går underbart snabbt –ungefär lika våldsam.

Kolla inledningsscenen i första ”Wall Street”, när Charlie Sheens Bud Fox, är på väg till kontoret i finanskvarteren.

Just så brutalt är det.

* * *

Man kan åka buss också – och då ser man onekligen mer av Manhattan.

Men det går inte fort.

Någon gjorde nyligen en mätning som visade att man i rusningen tar sig fram snabbare till fots än med buss – trots att de numer har egna, heliga filer vid alla större genomfartsleder.

Det passar en stad med det här temperamentet väldigt illa.

* * *

Apropå film finns det förstås en oändlig massa klassiska scener från New Yorks tunnelbana.

De allra mest legendomsusade återfinns förmodligen i ”The Warriors”. Det var där New York subway fick sitt rykte som livsfarlig mardröm, befolkad enkom av blodtörstiga street fighters.

Inget kunde vara mer felaktigt – det handlar idag om en av världens säkraste t-banor, varmt rekommenderad alla dygnets timmar – men det låtas vi inte om. Den där fläkten av fara ska liksom finnas där.

Jag tänker dock oftare på slagsmålsscenen i ”The Matrix”, när Keaune Reeves går en av de avgörande fajterna mot den där koleriske roboten.

Aldrig har New Yorks tunnelbana varit snyggare än där.

* * *

Avslutningsvis, något helt annat:

I söndags upphävdes slutligen NHL-lockouten, så inom någon vecka börjar det spelas hockey här borta igen – bland annat på Madison Square Garden.

Det betyder att jag kommer ägna rätt mycket tid och energi i min andra blogg, den som handlar om just NHL – https://bloggar.aftonbladet.se/perbjurman/

Men jag lovar att försöka hålla ångan uppe här också.

New York kan inte lämnas oskrivet särskilt långa perioder.