Ja, januari är januari även i New York, men när det är januari är det i alla fall i New York det är januari.

Hängde ni med där?
Det betyder att januari är den vidrigaste månaden även i världens bästa stad; mörk och kall och evighetslång. Men det är fortfarande världens bästa stad så ska man nödvändigtvis ta sig genom januari någon annanstans än i Karibien är New York alltjämt bästa alternativet.
Fast den senaste tiden…jag vet inte, jag,
Först hade vi en i en klassiska köldknäpp i nästa två veckor – en sådan som alltid sätter sina rostiga klor i den här delen av USA just i januari.
Jag är medveten om att det inte precis varit Grand Canaria hemma i Sverige heller, och att minus tretton-fjorton inte imponerar den som suttit genom en vargavinter i, exempelvis, Ludvika.
Men grejen är att minus tretton-fjorton biter så fruktansvärt mycket hårdare här än i den blågula Bergslagen. Det är, tror jag, något med fukten – den som sveper in oss i varm klibbighet om somrarna – som gör kylan mer intensiv. Man ser det bara man tittar ut genom fönstret. Själva luften får en nyans som går mellan rosa och gaslågeblå, röken från fabriksskorstenar och gator står rakt upp och påpälsade medborgare går där nere på andra avenyn och muttrar ner i det djupfrysta trottoargruset.
Men värst av allt:
Det blåser.
Min bild från Sverige är att det blir vindstilla när det är riktigt kallt, men här ackompanjeras kölden påfallande ofta av hårda vindar och de vindarna är fruktansvärda killers. Står man fel på en öppen aveny när det friskar i ordentlig går de rakt in i benet, rakt in i märgen, rakt in i själva livsanden. ”The wind blows right through you”, som Shane MacGowan sjöng i tidigare nämnda ”Fairytale of New York”. Exakt så, exakt så.
Så se få gånger jag – som verkligen avskyr kyla, borde bo i Florida och helst håller mig inomhus dygnet runt såna här gånger – överhuvudtaget gått ut har det sett ut så här:

Nu har det dock blivit mildare – på onsdag ska det till exempel plötsligt, på typiskt absurt New York-sätt, slå om till plus tretton – men i gengäld är det regnigt och rått och grått och vi väntar alla på den traditionella vinterstormen som också är stående inslag på den lokala januari-menyn och brukar lamslå världsstaden på ett sätt som får en att tänka på Stockholms beryktade gatukontor som snöröjningens FC Barcelona
Men ja, det är ju bara fortsätta rabbla på samma slags envisa mantra:
Det må vara storm, men det är i alla fall i New York det är storm.
* * *
Bland all reklam som alltid ligger och skräpar i postfacket nere i lobbyn – det kommer fortfarande så mycket tryckt skit här att man häpnar – hittar jag en dag ett erbjudande från en kyrkogård i Queens.

”You’ve traveled many roads to get where you are today”, flosklar dom på, ”and the paths you chose made the difference”.
Nu tycker ledningen för St. Michael’s Cemetery att jag ska fortsätta välja väg med samma omsorg – vad fan de nu vet om hur jag navigerat genom tillvaron – och redan nu boka en gravplats, till en rabatt a’ 1000 dollar.
Jag är helt för långsiktig planering och så, men…det får väl vara någon måtta på hur morbida även begravningsentreprenörer kan vara, no?
* * *
Utöver kallt och mörkt och blåsigt är det också väldigt halt ute på gatorna just nu; det får jag en mycket handfast påminnelse om när jag efter en hockeymatch kommer trampande i blankslitna promenadskor, råkar missa en snötäckt isfläck – och sekunden senare ligger jag och sprattlar med bräckta revben och tilltygad armbåge.
Det är för typiskt: jag har hela vintern förmanat mamma, som opererade en höftled i höstas, att vara försiktig när hon är ute och går i det helt igensnöade Borlänge. Sen är det jag själv som, likt en bräcklig gumma, ramlar omkull och gör mig illa.
Kanske var det den tragikomiska bristen på förmåga att ta hand om mig själv St. Michael’s Cemetery hade hört talas om och därför passade på att skicka ut sin äckliga lilla reklambroschyr…
Men jag får väl säga samma sak om det
Revbenen må vara bräckta men det är i alla fall i New York de är bräckta…
* * *
Så hur tröstar man sig när januari aldrig tar slut, begravningsentreprenörerna är ute efter en och det hugger till i revbenen bara man hostar?
I första han med hockey, gamla Seinfeld-avsnitt, nykomponerade Spotify-listor med de bästa låtarna om Texas, en och annan Maker’s Mark efter deadline, Stuart Woods Stone Barrington-romaner och drömmar om ett hus med pool i Palm Springs.
Men en dag går tar jag mig också ut i blötan, promenerar fem kvarter till Scandinavia House på Park Avenue och äter en sån här på Smörgås Chef.

Jag försöker hålla mig från den sortens sötsaker nuförtiden, men nåt undantag måste man få göra när det är januari och tro mig – det här är en fenomenal semla.