Den här trådslitna lilla vimpeln är en av huvudorsakerna till att jag en gång blev besatt av tanken på att komma till New York.

Den köptes i en souvenirbutik nånstans här på Manhattan i slutet av 50-talet, fördes till Sverige och har sedan hängt i en timmerstuga vid sjön Bästen i de djupaste Gagnefsskogarna i Dalarna.

Nu är den, efter närmare 54 år, hemma igen.

Det var min pappa, som då var sjöman och låg på rull över Atlanten mellan Göteborg och amerikanska östkusten, som köpte den röda tygbiten, med RCA-skrapan, Empire State Building och Frihetsgudinnan nödtorftigt inbroderade i tyget, och sedan hängde den i nämnda stuga, den han timrade för egen hand och gjorde till familjens eget lilla paradis.

Han gick bort för drygt tio år sedan och i somras var mamma tvungen att sälja den underbara skogstomten, ingen av oss som är kvar har möjlighet att sköta om den på nödvändigt sätt, och när vi tömde storstugan norpade jag åt mig vimpeln.

Sedan tog jag med mig den hit, nitade fast den i balkongräcket och lät den fladdra i fuktig Manhattan-vind igen.

Bör kännas rätt konstigt, i den mån nu vimplar känner så mycket.

Jag menar, från det här…

….till det här…

…och så tillbaka till det här igen, 54 år senare.

Själv blir jag varm i bröstkorgen varje gång jag ser den, för den får mig alltid att tänka på pappa – och hur han väckte min nyfikenhet på, och längtan till, den här mytiska staden.

Han sa alltid att vi som flyger hit inte har en aning om vad det innebär att åka till Amerika. Det förstår man, menade han, bara när man efter en dryg veckas kryssning över Atlanten, inte sällan i obarmhärtigt hård väder, glider in under Frihetsgudinnan.

Sedan berättade han, lustfyllt, om skyskraporna och de långa avenyerna och lamporna och människorna. Om humrar stora som taxvalpar på ett stekhus nånstans vid Times Square. Om hur han, i egenskap av telegrafist, fick i uppdrag att leta rätt på en sälle som hade tagit bondpermis – eller vad det nu heter att sjömän gör – och irrade sig upp i Harlem, då så ohälsosamt för vita besökare att en taxichaufför körde ner honom till Midtown igen, free of charge. Om det ärtsoppsliknande vattnet i hamnen i Brooklyn, där han och övriga från besättningen under de fuktiga sommardagars oväder satt på däck på Clary Thordén och hörde åskstötarna dåna som kanonader  över Manhattan. Om vimlet i Central Park en söndagförmiddag…

Jag lyssnade, med öppen mun och stora ögon.

Allra mest fascinerade historierna om Bowery. Det var på den tiden New York verkliga skid row och pappa svor på att man fick kliva över avsupna fyllon för att ta sig fram på trottoarerna, de låg i regelrätta led utefter fasaderna.

Det är svårt att tänka sig idag, när samma gata är en av East Villages mest gentrifierade och fashionabla genomfartsleder, kantad av coola barer och restauranger och det ultrahippa Bowery Hotel.

Men det gamla Bowery finns förevigat i regissören Lionel Rogosins ”On The Bowery”, en svartvit dokumentär som spelades in 1957 och just har återutgivits på dvd och blueray.

Den ger en direkt chockerande bild av hur trasproletariatet hade det på den tiden, alkoholmisären är total, och visst – de ligger verkligen i raka led på trottoarerna och krälar.

Jag kan verkligen inte fatta att pappa varit där, att han tagit en järn på de påvra sunkbarerna, att han rört sig bland den sortens Dostojevskij-karaktärer.

Men den typen av tanken slår mig ofta, inte bara på Bowery. Jag funderar ofta, var jag än kommer, på hur det var när han trampade omkring på de här gatorna och avenyerna, för mer än ett halvt sekel sedan. Hur det luktade. Hur det lät. Hur det kändes. Vad han tänkte och upplevde.

Det måste ha varit så enormt annorlunda mot idag. Samma stad, fullständigt överväldigande redan då – men i en helt annan värld.

Tyvärr hann pappa gå ur tiden innan jag flyttade hit och det smärtar. Det hade varit så roligt att ringa och prata om det där, och berätta hur det är idag, och kanske rentav fått honom att komma på besök.

Han hade älskat att stå här i fönstret på 48:e våningen och studerat sitt gamla New York, hummat lite och pekat på nån plats där han och den finske kocken på Clary Thordén nog hade druckit en öl ihop någon gång…

Det går nu inte, han har som sagt lämnat oss.

Men jag har hans röda vimpel här.

Det är en tröst.