Här, kan jag aldrig låta bli att tänka när jag trängt mig riktigt djupt in i hjärtat av East Village, hade jag inte ens velat åka förbi i bil för 25-30 år sedan
Då var det en av Manhattans ruffigaste, risigaste, svårast kriminellt belastade stadsdelar, i vissa kvarter befolkad enbart av desperata crack-konsumenter och deras tungt beväpnade langare.
De jag känner som bodde i området vid den tiden berättar med en uppgivenhet som fortfarande dröjer kvar om övergivna rivningskåkar överfulla av crackheads, om skräp och skit och trasiga gatlyktor överallt, och om hur man helt enkelt fick vänja sig vid att då och då bli rånad på öppen gatan – och andra som verkligen inte bodde där men under särskilt vilda 80-talsnätter fick för sig att det var en spännande idé att fortsätta partyt på någon av de få, extremt ljusskygga klubbarna längs Avenue B beskriver hur taxiresorna ner i mörkret genererade adrenalin av den sort man föreställer sig att utrikeskorrespondenter med fäbless för särskilt livsfarliga oroshärdar lever på.
När jag 1989 tog mina första nervösa steg på samma gator hade läget förbättras – enligt Mats Olssons guidebok ”Olssons New York” så till den grad att East Village gick att jämföra med vilket svenskt förortstorg som helst.
Fast när jag en sen vinternatt stod utanför klassiska B-bar och hoppades få se en ledig taxi ville jag ringa Mats och fråga vad det egentligen var för svensk förortstorg han hade besökt.
Det var fortfarande rätt…hårigt.
Och – det är inte riktigt Vällingby idag heller.
Kvarteren har gentrifierats flera gånger om, man kan gå var som helst, inget är direkt farligt. Men East Village har fortfarande en lite yngre, punkigare, skräpigare, trashigare och mer bohemisk känsla och framtoning än övriga Manhattan.

Jag bodde mina första sju korremånader mitt i smeten, på sjunde gatan mellan första avenyn och Avenue A, i en cool liten lägenhet som tidigare hade härbergerat min föregångare och gode vän Nice Guy Freddy Virtanen (fönstren precis ovanför Tinks…där är den mytomspunna lägenheten).

Det var ett äventyr, men jag kom efter ett tag på att jag var lite för gammal och småborgerlig för att ha högkvarteret just där och flyttade norrut till Midtown istället.
Jag tycker dock fortfarande väldigt mycket om att gå där nere och vara i en stadsdels som känns som en Johnny Thunders-sång låter.
••Exakt hur man geografiskt definierar East Village går att debattera – för att inte tala om hur mycket det går att debattera om man försöker göra den andliga definitionen – men traditionellt är gränserna de här: 14:e gatan i norr, Houston i söder, Broadway i väster och East River i öst.
Somliga säger Lower East Side och i teknisk mening är det förstås inte fel, men det verkliga Lower East Side – det som en gång tillhörde Velvet Underground och idag har både hip status och en alldeles egen, särpräglad sädighet – börjar först söder om Houston (som i New York uttalas ”Hawston”; inte som staden i Texas) och når sin själva kulmen längs gator som Ludlow, Rivington och stora genomfartsleden Delancy.
Alphabet City är en annan term andra slänger sig med, men det är bara en del – den verkligt farliga back in the bad days – av East Village centrerad kring avenyerna A,B,C och D.
Däremot går det att säga Downtown eller Lower Manhattan – fast då täcker man in allting söder om 14: gatan, alltså även Greenwich och West Village, Soho, Nolita, Lower East Side, Chinatown, Little Italy, Tribeca, finanskvarteren och Battery Park City.
Hänger ni med? Allt är ju glasklart…
••Astor Place, en härligt rörig plaza strax väster om Broadway i höjd med åttonde gatan, var länge ett slags knutpunkt för East Village – främst för att traktens enda t-banestation är belägen där; längre österut än så tunnelbanan på Manhattan. Men där har gentrifieringen verkligen suddat ut all särart. Själva torget, där skateboardpubliken gjorde sitt bästa för att få hela området att likna en scen i Larry Clarks ”Kids”, har fått ge plats för flashiga glas-skrapor och bankkontor och jag brukar inte klaga över den sortens förändringar, allting har alltid varit i ständig förvandling på Manhattan, men just där känns det lite själlöst.

St Marks Place – en stump av åttonde gatan: inget torg, namnet till trots – har också bytt skepnad men inte lika dramatiskt och dessutom på ett betydligt mer originellt sätt. Ur punkbohemian har ett slags Little Asia, komplett med karaoke-barer och hippa japanska och koreanska snabbmatshak , vuxit fram. Men en och annan skabbig t-shirt-butik finns fortfarande kvar, liksom ärevördiga skivbörsen Sounds och St. Marks Hotel, känt för att Kurt Cobain och Courtney Love lär ha bott där under en heroinindränkt bender under tidiga nittiotalet. Det var då ett genuint lopphotell, men det lär hålla okej budgetklass idag.

På andra gator i samma kvarter, till exempel ninth och ”min” seventh street, är stämningen mindre prålig och spåren efter de östeuropeiska invandrargrupper som först bebodde den här delen av Manhattan lättare att hitta. Minimala polska kyrkor och gamla ukrainska caféer och serviceinrättningar är inklämda överallt. Men de får trängas med coola små barer och egensinniga kläd- och designbutiker. Den kontrasten, det mötet mellan gamla ukrainska traditioner och modern indie-edge, är ett av East Villages verkliga särmärken.

Tompkins Square Park, känd bland annat från ”Die Hard 3” med Bruce Willis och Samuel L Jackson, är East Villages egen ruffigare Central Park och tillika själva dess hjärta.
Där var en regelrätt tältstad för hemlösa upprättad i slutet av 80- och början av 90-talet och när dåvarande borgmästaren, den misslyckade David Dinkins, bestämde sig för att rensa upp utbröt våldsamma kravaller.
Jag råkade sommaren 1992 hamna mitt i kalabaliken. Jag hade varit inne på B-bar och druckit en eller annan Heineken och när jag klev ut på sjunde gatan kom en hel svärm aktivister rusande söderifrån – och strax bakom en likadan svärm kravallpoliser med dragna batonger. Det var inte direkt läge att stanna och försöka förklara att jag inte hade med saken att göra, så jag fick springa jag också – och hann precis in på A-bar ett kvarter norrut innan de låste dörrarna. Sedan fick vi som var kvar sitta hela natten och titta medan blodiga gatustrider rasade utanför panoramafönstren, och hela natten ekade ramsan över Tompkins Square:
– No justice, no peace!
Idag ska parken föreställa uppstädad och familjevänlig, men jag vet inte jag. Den är fortfarande väldigt populär bland karaktärer som verkar hämtade ur Charles Bukowski-noveller och har en t sunkig och lortig look; det är inte direkt så man vill gå barfota i det bruna gräset.

Men om Wigstock återuppstår till sommaren är en picknick i samma gräs likafullt ett måste. Wigstock var, eller om det nu är, en festival där New Yorks mest spektakulära drag-queens träffades för att show off fantastiska dansnummer och ståupp-framträdanden sprängfyllda av en sorts skämt jag inte skulle kunna återge med mindre än att Jan Helin får juridiska problem.
En essentiell New York-upplevelse, tro mig.
Ursprungligen huserade många av de transorna på Pyramid – en sant legendarisk klubb några dörrar söderöver på Avenue A, omtalad som den dekadenta nattens själva epicentrum. Det ryktet får man säga att den levde upp till den gången jag och den magnifike Lars Nylin kom dit och i entrén fick en liten ak med texten ”Through the night” tryckt över locket. I asken låg det två kondomer och en tub vaselin. Därmed var tonen satt och en liten gosse från Borlänge fick se saker han inte visste existerade och i någon mån fortfarande inte hämtat sig från. Men roligt var det, fan i mig.

Pyramid finns som synes kvar, men idag är Niagara, tvärs över gatan, ett betydligt mer happening etablissemang, tidvis med regelrätta köer utanför entrén – förr unheard of i East Ville. Skulle ni gå dit och råka träffa en bartender som heter Omar, så hälsa från mig. Risken är stor att han bjuder på iskall päronvodka.
På Niagaras sidofasad, längs sjunde gatan, hyllas kvarterens musikaliska sinnelag och historia med en mural av Strummer.

Den har funnits där sedan strax efter Clash-sångarens bortgång för över tio år sedan, men är fortfarande lämnad helt orörd av klottrare och grafitti-artister. Vilket är ett nästan rörande uttryck för respekt.
Fortsätter man österut därifrån hamnar man ett kvarter senare vid stökiga, bedagade, skitiga B-bar – också känd som 7B och, det ursprungliga namnet, Vazacs Horseshoe Bar. Den är i första hand berömd från ”Crocodile Dundee”, men förkommer också – har jag, till allmän häpnad och upphetsning, just förstått – i ”Gudfadern 2”. Jovisst, det är till B-bar Frank Pantengeli går för att möta de förbannade Rosato Brothers och tror att han, under en shootout, blir förrådd av Michael Corleone (när det förstås i själva verket är ormen Hyman Roth som sålt ut honom). Att ramla över den sortens information och sedan kasta i filmen i dvd-spelaren för att kolla och få bekräftat att, jo, visst fan är det dörren till B-bar a Pantengeli står vid i sin fina rock och hatt…det är sånt som gör livet värt att leva.
1986 filmade Paul ”Crocodile Dundee” Hogan på samma adress för att hans vilsekomna karaktär skulle få uppleva det farligaste, coolaste och mest depraverade som existerade i the big city – och efteråt ville en hel värld dit och ha samma upplevelse. Jag var en av alla, jag erkänner, och jag tyckte så mycket om den vildsinta ”scenen” att jag under en period som hör till de roligare i mitt liv i praktiken var stammis.
Idag har jag helt andra vattenhål, det handlar återigen om ålder och grad av kälkborgerlighet, men när jag en eftermiddag nu i februari nådens år 2013 tränger mig in för en nostalgisk Stella kan jag konstatera att allt är sig precis likt. Den slitna, hästskoformade bardisken. De vinda stolarna och borden. Punkskivorna i jukeboxen. Flipperspelet. De skitiga fönstren. De trånga raderna av flaskor i baren. Så trivsamt. På sitt sätt….

Avenue B var den yttersta gränsen på den tiden. Alla sa alltid att ”Avenue A är okej, men på B börjar det lite farligt och C ska man absolut undvika. D talar vi överhuvudtaget inte om”. De reglerna gäller inte längre, Avenue C ser ut som allting annat. Men något sitter kvar hos mig, jag blir i strid med all logik mer spänd där nere. Kanske är det minnet av kvällen när fotografen Niclas Hammarström, som inte är rädd för fan själv, tog med mig och delar av popgruppen Brainpool för en fotografering och vi bokstavligen höll på att kacka i brallorna.

Jag går hur som helst hastigt tillbaka upp till B och flanerar sedan söderut, mot Houston, tills jag plötsligt står vid en trång dörr som leder ner i en källare och tänker att…fan, var det inte här?

Jovisst.
Save The Robots.
Mötet med den gamla legendaren skrev jag i en krönika på nöjessidorna i Aftonbladet bara här om veckan och då såg det ut så här.

NEW YORK. Jaha, stan lamslås på klassiskt sätt av en saftig snöstorm.
Men det gör inget.
Inte när man kan sitta i den källarbar som en gång var mytomspunna svartklubben Save The Robots och le åt ynglingens tafatta gamla försök att ta del av dekadansen.

Det börjar bli rätt tröttsamt, för att inte säga direkt deprimerande med oväder som fuckar upp tillvaron i den här delen av världen.
Så i väntan på Nemo, en snöstorm av den räliga typ New York i allmänhet och Manhattan i synnerhet inte klarar av att hantera, stävar jag ut på den sortens strövtåg som alltid hjälper en utled själ att glömma både tid och rum och förestående minikatastrofer.
På måfå, utan mål, med den uttalade ambitionen gå vilse – och på något sätt hamnar jag i utkanterna av East Village och står sen plötsligt vid en orange dörr på Avenue B, mellan andra och tredje gatan och tänker att, jamen, var det inte här?
Jovisst.
Gemytliga baren Idle Hands huserar i den betongbunker till källare där Save The Robots regerade de depraverade småtimmarna under 80- och 90-talen.
Jag var där en gång, vintern 1991, och kan inte direkt påstå att jag har glasklara minnen – Save The Robots öppnade fyra på morgonen och stängde framåt nio och jag och mitt sällskap hängde inte på låset, om man säger så – men tillräckligt mycket är i all vaghet såpass bekant att fragment tar form i hjärnbarken.
Den vrålhöga technon som studsade mellan de nakna betongväggarna. Den hembrända sprit en bartender som såg ut som en fullkomligt livsfarlig hybrid av Mike Tyson och Marilyn Manson blandade med apelsinjuice och ville man ha något annat kunde man dra åt helvete för det var vad som fanns. Transvestiterna och skinheadsen. Och heroinlangarna som kom fram och öppnade ytterrockar fulla med piller i små fickor i fodret och när jag, en bortkommen 24-åring från Borlänge ungefär lika dekadent som Bosse Larsson i ”Nygammalt”, sa att det räckte bra med apelsinjuicen var det en som tryckte upp mig mot den där fuktiga betongen och lät förstå att han skulle strimla mig levande om jag köpte av någon annan för han hade frågat först och därför var jag hans kund.
Jag finner det mycket roande att ganska precis 22 år senare sitta i samma lokal och tänka på den tafatte, rädde och ändå djupt trollbundne tjugofyraåringen.
Och jag glömmer för några ögonblick kaoset Nemo tänker komma med.

Men jag inte bara glömde Nemo – som aldrig blev mycket till katastrof.
Framförallt satt jag och njöt av hur mycket jag fortfarande tycker om East Village.