En av New Yorks allra största ikoner har lämnat scenen.
Ed Koch, enormt färgstark borgmästare mellan 1978 och 1989, gick bort natten till fredag.
Och nu är New York en stad i sorg.

För Ed Koch var ingen vanlig politiker och han råkade inte bara rädda det då svårt ruttnande New York undan undergången när han flyttade in i Gracie Mansion i slutet av sjuttiotalet. Han utgjorde ett veritabelt förkroppsligande av sin stad, han framstod ända in till sina sista dagar som en levande reflektion av dess temperament och attityd och själ, han VAR New York i lika hög grad som gula taxibilar, Woody Allen, Frihetsgudinnan, Lou Reed, Brooklyn Bridge, Elaine Kaufman, ånga som stiger ur gatorna, George Gershwin-kompositioner och Yogi Berra är och var det.
Många har sedan dödsbudet försökt överträffa varandra i hyllningar av den gamla hårdingen.
– Vi har förlorat en obetvinglig ikon, vår mest karismatiske supporter. Jag ber att få framföra kondoleanser å 8,4 miljoner New York-bors vägnar, hette det exempelvis i ett uttalande från nuvarande borgmästaren Michael Bloomberg, en blekfis i jämförelse.
– Ed Koch levde och andades New York med varje atom i sin kropp, konstaterade senatorn Charles Schumer.
Alldeles sant. Det är bara när man gör det man avbryter ett försök att bli guvernör för att man inser att man i så fall tvingas flytta från New York City.
– Har du nånsin bott i en förort, sa han i en intervju vid tillfället.
– Det är sterilt. Det är ingenting. Det är att slösa bort sitt liv…
Men jag tycker att min gode vän, den briljante Ash Bennington, är den som säger det allra bäst i en Facebook-post idag:

As a kid, I thought ’Mayor Koch’ was a name and title — like ’Duke of Windsor’ — a kind of hereditary peerage. It sounds facetious but it’s not: Growing up in New Jersey, he was the only Mayor of New York I knew. (Maybe the only Mayor of New York there ever was?) Ed Koch had energy, urbanity, and wit — so much so, in fact, that a six year old could sense his charisma — even if the kid just happened to be sitting in the room, while his parents watched the five o’clock news. Before Mayor Koch took office, New York had blacked out, gone broke, and threatened to burn itself to the ground. But despite all its woes, Ed Koch conveyed a charge — a buzzing zeitgeist — which, to a kid of a certain temperament, made New York the only place on earth he wanted to live when he grew up.

Vackert, visst är det`?
Det kanske verkar underligt att en borgmästare väcker sådan uppståndelse; i Sverige finns ämbetet inte ens längre och våra kommunalråd är inte precis några ikoner. Men i USA – och i synnerhet i New York – har borgmästaren samma status på lokal nivå som en president och syns i praktiken överallt hela tiden.
Jag kommer själv ihåg hur fascinerad jag blev av Koch första gången jag kom hit, i februari 1989. Hans sista mandatperiod gick då mot sitt slut, men det spelade ingen roll. Han var på tv hela tiden och gjorde utspel om allt från taxitariffer och undermåligt underhållna broar till Yankees senaste nyförvärv och lämplig klädsel under snöstormen till helgen.
Fast jag visste inte hur man uttalade hans namn; jag sa ”Ed Cock” och det tyckte amerikanska vänner var sällsynt roligt.
Apropå det – eller hur vi nu ska ta oss vidare här – levde Koch som ungkarl hela sitt liv och det gick ständigt rykten om att han i hemlighet var gay.
Och hur hanterade han de ryktena?
Som den bullriga, snabbkäftade, självsäkre och rakryggade new yorker han i sanning var.
När han en gång fick frågan om sin sexualitet replikerade han blixtsnabbt:
– Mitt svar är: Fuck off. Den har ni inte med att göra.
Det finns inga politiker som Ed Koch längre, ens här, och han kommer att bli innerligt saknad.