Och en kväll den här veckan lyser Empire State Building plötsligt blå och gul.
För Swedish House Mafia.

Avskedsturnén har nått New York och den omsusade svenska trion har…well, tagit över. De var med och arrangerade en välgörenhetsgala till förmån för offren för stormen Sandy i torsdags, gjorde – ännu – en grundligt utsåld show på Madison Square Garden nu under fredagskvällen och fortsätter med en trio lika utsålda framträdanden i coola Barclays Center i Brooklyn – Jay Z:s arena – lördag, söndag och måndag.
Och som en hyllning, och sista hälsning, från staden som alltid tagit emot universums härskare med öppna armar tänds alltså toppen av Manhattans mest berömda landmärke i svenska flaggans färger.
Gammal – och New York-romantiker – som jag är kommer jag osökt att tänka på de veckor för länge, länge sedan när The Clash kom hit och gjorde sjutton spelningar i rad på Bond’s International Casino.
Det är en liknelse som haltar på många sätt, jag vet. Det var på en väldigt mycket mindre nivå, uttrycken skiljer sig åt lika världen såg fullkomligt annorlunda ut och ingen lyste upp några skyskrapor för oborstade punkare från London.
Men Joe Strummer, Mick Jones, Paul Simonon och Topper Headon ägde, i popkulturell mening, New York de där veckorna den tidiga sommaren 1981 – och det gör Axwell, Sebastian Ingrosso och Steve Angello idag också.
Det är, tycker jag, något väldigt vackert och kittlande med den tanken.
”Men det är väl bara mainstream-publiken som bryr sig om det där”, invänder en sur punknostalgiker i bekantskapskretsen.
Nä. Inte för att det går att jämföra 1981 och 2013 vad gäller den sortens sociala dynamik, men som min vän Ash – samtidsobservatör från Elaine’s hetaste bord, uppvuxen i New Jersey – ringde och frågade inför förra showen på Madison Square Garden:
– Vilka är dom här Swedish House Mafia som varenda hip tonåring i Jersey är helt desperat över att få se på Garden?
Nu lyder svaret:
Trion som äger New York vintern 2013.